måndag 14 februari 2011

Kulturledarskapets många ansikten

Efter att nu ha skrivit om ett antal artiklar som varit koncentrerade på konst och kultur som business och även på ledarskapet ur samma synvinkel vill jag skriva om andra former av kulturledarskap som jag tycker är minst lika viktiga. Om de ledare som verkligen leder en grupp människor, som inspirerar och utmanar sina "underordnade", eller vad man nu vill kalla dem, istället för att leda en samling administrativa och operativa funktioner som stödjer den primära verksamheten.

Först ut i denna serie tänkte jag skriva om Larisa Afanasieva. Hon är uppvuxen i Sibirien, en fem dagars tågresa från St Petersburg, i väldigt dystra förhållanden. Dessa förhållanden fick henne att vända sig till gatan och diverse dåliga intressen där. Själv säger hon att hon var en riktig huligan som lärarna såg som ett hopplöst fall.

Vändningen för henne kom då hon lite av en slump fick chansen att börja studera teater vid en lokal konstskola. Detta ledde henne vidare till teaterstudier i St Petersburg. Trots att hon ansåg sig få mycket av teatern tröttnade hon snart på den och dess begränsningar. Hon säger sig inte tro på teatern som helhet.

Istället lämnade hon teaterstudierna och grundade en cirkus för St Petersburgs gatubarn. Dessa är barn som hamnat utanför samhället, som ingen tror på och som ingen satsar på. Svårigheterna har varit enorma, under nio år har de fått flytta från lokal till lokal 10 gånger, att hitta sponsorer för att sådant här projekt i Ryssland har också varit näst intill omöjligt. Trots detta fortsätter hon sitt arbete. Varje dag försöker hon hitta på nya sätt att finansiera verksamheten. Hon gör det för barnen för att hon själv varit i samma situation och menar att cirkusen är ett redskap för barnen där de kan lära sig dels ett yrke, men framförallt ansvar för både sig själva och för andra samt finna en tillit till sig själv och sitt egna värde. I cirkusen finns ett visst spänningsmoment alltid med, det är en tillvaro på gränsen, inte olikt barnens vardag. 2009 var de i Helsingfors och uppträdde under en vecka, jag missade det =(

Det är den här typen av ledare som jag tror gör kulturbranschen unik. Dessa visionärer som ser ett värde i konsten som inte går att kvantifiera i termer av pengar. Var finns dessa inom företagsvärlden? Säkerligen finns de, men de som gör detta unikt om man jämför företagsvärlden med kulturvärlden är att de inom företagen som gör sådant här gör det utifrån en känsla av ansvar för andra människor (vilket självklart är beundransvärt) medan de som gör sådant här inom kulturen gör det dels av en ansvarskänsla, men också utifrån tron att konst och kultur kan tillföra människors liv en rikedom som pengar aldrig kan komma i närheten av. Förmågan att förverkliga sig själv är inte beroende av pengar. Konst och skönhet är inte beroende av pengar. Men dessa saker kan ge människor lycka. Kan pengar det?

Det här är en aspekt jag tycker är väldigt viktig att komma ihåg då vi läser kurser som denna om kulturledarskap (och likaså då dessa kurser planeras). Kultur är idag business, men det har ett värde även långt bortom denna monetära aspekt. Glömmer vi detta förlorar vi substansen.

(Artikeln ifråga går att läsa i Meteli nummer 5, 2009. Meteli är TEME:s medlemstidning och TEME är fackförbundet för teater, dans, cirkus och film- och TV-produktion.)

söndag 13 februari 2011

För balansens skull liksom

måste måste måååååååååsteee

Ok, det är dags att ta tag i den artikel som kändes allra mest jobbig första gången jag läste den. Sparade den nu till sist av de obligatoriska artiklarna. Hesmondhalg, "Assessin the Cultural Industries" here we go...

Utgångspunkten för denna artikelns är alltså att lägga en grund utifrån vilken vi senare kan studera förändringar inom de kulturella industrierna. Detta har för författaren lett till två typer av frågor, dels de om förändringens utsträckning och dels de angående utvärdering och kontinuitet av förändringarna.

Produktionen av kultur industrierna kan delas in i tre olika eran, den första sträcker sig från medeltiden till 1800-talet. Under denna era var konstnärer ofta kommissionerade eller finansierade av aristokrater, adel eller kyrkan. Det fanns även så kallade artisaner som handlade självständigt. Efter denna era följde den av "market professionals" (kommer inte på någon bra översättning). Denna era sträcker sig från 1800-talet fram till början av 1900-talet. Under denna era blev det vanligare att olika former av konstverk producerades för försäljning. Tack vare industrialiseringen ökade människors mängd av fritid och disponibel inkomst, detta var förutsättningen för att kulturella industrier kunde börja utveckla en mer marknadslik struktur. Den tredje och sista av dessa tre eror är den vi förmodligen fortfarande befinner oss i och som haft sin början i det tidiga 1900-talet. Här talas om "corporate professionals" (igen, ingen bra översättning till hands). Den kulturella marknaden har under denna era blivit mer professionell, utvecklingen har, framför allt sedan 1950-talet, varit explotionsartad. Teknisk utveckling har skapat helt nya kanaler för denna industri i form av biografer, radio och TV. Även marknadsföring har blivit mer viktigt under denna era.

Därefter följer en lång utläggning om hur de kulturella industrierna förändrats genom "commodification" alltså att kultur gjorts om till föremål vars uppgift inte bara är att vara användbara utan också utbytbara och försäljningsbara, hur kapitalismens framväxt påverkat de kulturella industrierna genom uppväxten av oligopola marknader inom tidnings, radio och filmbranschen. Med andra ord, hur kultur blivit business.

Där näst ges en beskrivning av kulturella organisationer och vilka aktörer som finns inom dessa organisationer, så som kreativ personal, teknisk personal och administrativ personal. Denna diskurs leder naturligtvis in på frågan i vilken utsträckning den kreativa personalen har kreativ frihet i sitt arbete och den ack så bekanta dikotomin mellan konst och kommers. Allt detta har resulterat i (håll i er nu, för här kommer den största och viktigaste sanningen i denna artikel) att de flesta kreativa arbetare, dvs konstnärer, är antingen anställda i bristande omfattning eller underbetalda, och som författaren av artikeln också påpekar är detta inte alls något som bör ses som ett naturligt fenomen utan snarare ett resultat av ett ekonomiskt system och kulturella omständigheter. Dessa omständigheter inkluderar konstnärers bristande förmåga att förena sina krafter för att försvara sina intressen. Anledningen till denna bristande förmåga förklarar författaren med det faktum att den interna konkurrensen konstnärer emellan är så pass stor.

Till sist diskuteras mångfald vs mängd samt kvalitet. Att vi har miljarder av tv och radiokanaler att välja mellan innebär inte nödvändigtvis att vi har någon enorm mångfald, en viktig iakttagelse som jag håller med om.

Allt som allt, den här artikeln var nog inte riktigt så hemsk som jag mindes, lite för saklig bara för min smak. Men författaren har mina sympatier helt och hållet. Den viktigaste frågan, som jag ser det ur min synvinkel, som han ställer är huruvida belöningarna och omständigheterna för kulturarbetare förbättrats?

Peace!

fredag 11 februari 2011

A måste bli mer som B, och B måste bli mer som A

Idag har jag skrivit fyra sidor på en skoluppgift, målat om en stol, tvättat en maskin kläder, diskat, städat, hållit ett 1,5h capoeira pass, bokat biljetter till min capoeira lärare för att komma hit från Australien och varit ute och ätit med en kompis. Vill med detta bara påpeka att fredagar är min lugnaste dag i veckan.

Imorn 1,5h träning, skriva två sidor, 2h träning till, dammsuga och tvätta badrummet, laga förrätt för fem personer, äta middag här hemma med fem personer och förmodligen gå ut. Dessutom kommer en kompis och en regissör jag inte känner sova över här imorn eftersom de är i Åbo för att arbeta med en ny föreställning.

Nog om mitt liv, ska istället nu ge mig på artikeln av Scott & Lurry (? har lite svårt att tyda Eerikas eller Ninas handstil på artiklarna, så jag vet inte riktigt vem som skrivit vad). Titeln lyder "Introduction: Theory - Some Signposts" och mitt mål är att låta som om jag vet vad jag talar om.

Artikeln startar så långt bak som i det feodala samhället för att fortsätta med upplysningen vars syfte var att sätta människan fri, vilket den i viss mån också gjorde, men samtidigt medförde den nya bojor som människorna själva satte på sig i sin strävan efter frihet. Från att vara födda till en viss social roll i samhället var människan nu fri, sin egen lyckas smed så att säga. Människan blev också frigjord från kyrkans läror om moral och synder.

Paradoxalt nog, efter att ha frigjort sig från ett feodalt samhällssystem byggde människan upp en ny social hierarki där institutioner, disciplin och industrialism återskapade i princip samma system som den man just frigjort sig ifrån. Frigörelse byttes ut mot dominering. Min gissning är att detta var, kanske på ett undermedvetet plan, en form av försvarsmekanism mot den överväldigande mängd möjligheter denna frigörelse bar med sig. Får vi för mycket att välja från klarar hjärnan inte av det och det blir kortslutning, därför bättre att sätta upp gränser även där sådana av naturen inte finns. Det blev för mycket, det gick inte att hantera, kontrollera, och människan ser ju gärna sig själv som en rationell varelse som kontrollerar och styr sin omgivning även om detta är långt ifrån sanningen. Kanske är att erkänna att vi har noll kontroll fortfarande för läskigt.

Försöker hitta tillbaka till ämnet i artikeln. Märker att det denna tid på dygnet är lätt hänt att tankarna flyger iväg i associationsmönster som inte ens bör försöka beskrivas.

Denna frigörelse, eller rättare sagt byte av fängelse, innebar att kulturen, som tidigare varit en fristad, nu hamnade under instrumental rationalitet. Och plötsligt är vi i Hollywood, i en tid där kulturen förlorat sin status som allmänbildande av folket och istället blivit ett maskineri för att kontrollera folket. Enligt artikeln alltså. Själv håller jag väl inte riktigt med. Jag håller med om att den oligopol som styr vad som visas och sänds i media (vilket i denna artikel i princip ersatt kultur) är av ondo. Vi ser ner på kommunistiska länders propaganda utan att vidare reflektera över vem det är som bestämmer vad vi själva tar del av och som därmed utgör de referensramar efter vilka vi utformar vår egen moral...Själv tror jag att det finns olika aspekter av kultur, och en av dessa aspekter är den som, om man vill, kan kallas propaganda. Alltså något som använts för att kontrollera och påverka människor. Och att påstå att detta är endast och enbart dåligt är väldigt trångsynt. Att ha någon form av gemensamma normer är en förutsättning för ett samhälle. Att däremot sedan fördöma andra med andra normer är ignorans. Men av någon anledning tror vi människor alltid att vi vet bäst, oavsett vilka dessa "vi" är. Lustigt.

Varför inte bara live and let live liksom?

Artikeln påstår också att i vår tid, då kultur dominerar både vår ekonomi och vår vardag har kultur slutat vara en fråga om representation och istället blivit "tingifierad" (materialiserad hade kanske varit en bättre översättning, men tingifierad låter mycket roligare). Alltså vadå? Jag trodde att kultur alltid tagit både materiella former, konsthantverk, kläder etc, som immateriella former, musik, dans, ritualer. Samhället har utvecklats och kulturens materiella former likaså, inget nytt med det. Det som kanske kan ses som nytt är att kulturen blivit business, att den blivit något man säljer.

Men är inte också detta en ganska naturlig utveckling om vi tar hänsyn till att samhället och ekonomin förändrats från byteshandel till monetär handel?

Artikeln går sedan vidare på utvecklingen av brand tänkandet jämfört med traditionell försäljning av varor och menar på att en av de stora skillnaderna är att via konstruktionen av brands har både produktion och konsumtion blivit processer av olikhetsskapande. Varor är generiska, brands är unika. Det här är ett område där jag ganska långt skriver under det som sägs i denna artikel. Det ÄR väldigt intressant det här med brands - hur vi bygger upp vår egen identitet genom de val av vilka märken vi köper. Jag har länge funderat på hur det här med branding skulle fungera inom kultursektorn. Jag menar visst förekommer det redan nu, olika teatrar har lite olika image och så vidare. Men om vi tänker just på till exempel scenkonsten så har jag funderat på om det inte vore vettigare att lägga mer energi på marknadsförandet, brandingen, av en teater eller cirkusgrupp och mindre på marknadsföringen av enskilda föreställningar dessa grupper sätter upp? Lyckas man få människor att identifiera sig via vad en grupp står för, representerar, är väl sannolikheten större att människor också går och ser deras föreställningar bara för att de vill synas där bland alla de andra som också går och ser dessa föreställningar.

Men men, något som jag tycker är väldigt intressant i denna artikel är det nästan paradoxala (märk, det är andra gången i samma inlägg jag använder begreppet "paradoxalt", kanske säger också det något om kultur i allmänhet) i hur det ena stunden påpekar och, som jag tolkar det, kritiserar det faktum att kulturen materialiserats, kommersialiserats, t.ex. merchandise kring filmer, t-shirtar och programblad på teatrar osv, för att sedan på nästa sida påpeka att försäljningen av fysiska varor i dagens konkurrens måste upplevelsefieras. Att köpa ett par sjyssta pjuck räcker inte längre, det ska vara en upplevelse, alla sinnen ska vara involverade! Samtidigt som upplevelsen av en fantastisk föreställning räcker inte, vi måste få köpa med oss en t-shirt eller ett programblad så att vi har ett fysiskt bevis på att vi upplevt något.

Håhåjaja, vi är för lustiga vi människor. Det fina i det hela skulle väl kunna vara att vår syn av människan blivit mer holistisk, att vi vill erbjuda något mer! Något för alla sinnen!

Nog om detta. Gillade artikeln.




tisdag 1 februari 2011

Explaining the cultural industries?

Artikeln med samma titel som detta inlägg, minus frågetecknet, börjar med frågan varför kulturindustrierna förändrats så mycket under de senaste 30 åren för att sedan gå vidare med att konstatera att i komplexa samhällen finner man sällan enkla lösningar på sådana frågor.

Precis.

Anledningen till, och problemet med om man så vill, detta är precis som artikeln också tar upp, att kultur idag har kommit att betyda i princip allt och inget. Så hur ska någon då kunna studera något som ingen kan definiera eller avgränsa? Hur ska någon kunna avgöra huruvida två faktorer som korrelerar gör det av en slump, om där finns ett kausalt förhållande mellan de två, eller om där finns en "osynlig hand" med i spelet?

Trots dessa utgångspunkter ger sig författaren av denna artikel på ett försök att förklara vad kulturindustrin är samt hur och varför den förändrats som den gjort. Han menar att den mest lovande utgångspunkten är "the long downturn" som fick sin början på 1960-talet och som hade stor påverkan politiskt och ekonomiskt på stora delar av världen. Helt fel har han säkert inte, men som redan tidigare konstaterats, kultur är i princip omöjligt att definiera och därför är det svårt att studera detta område på ett systematiskt sett.

Att skylla på höger-extrema regeringar och ett splittrat och förvirrat vänster-fält känns lite lame på nåt sätt. Then again, allt det där var före min tid på jorden och jag har ingen som helst förmåga att se på den tidsepok (1960 fram till i princip 2000-talet) på ett objektivt sätt. Jag har på något sätt svårt att se kulturindustrin som politiskt bunden till endera, vänster eller höger, blocket. I min syn står kulturen utanför detta. Visserligen är de människor som arbetar inom kulturbranschen ofta eldsjälar som gör det de gör snarare av ett inneboende behov än en strävan efter pengar, vilket torde leda till sympatier med vänster-blocket samtidigt som höger-blocket småflinar mot dem för deras naivitet. Men samtidigt har kulturkonsumenter, om vi ser till scenkonst, bildkonst och musik, traditionellt kommit från höger-blocket och kulturen har varit något av en elit hobby som är få förunnad.

Med andra ord, konstnärerna är lite som mänsklighetens ambassadörer, de påverkas inte av gränser i samma utsträckning som gemene man.

Ovan broderier utesluter dock inte att den ekonomiska och politiska utvecklingen skulle haft någon påverkan på kulturindustrin. Självklart har den haft det, för som sagt, kultur är allt och inget. Kulturen går inte att separera från politiken eller ekonomin eller någon annan del av samhället heller för den delen. Och detta får mig att fundera på om det egentligen finns någon mening med att försöka tvinga in kulturindustrin i en mall som gör den mer konkret för att kunna undersökas. Måste allt här i världen vara på något sätt kvantifierbart? Varför? Kan vi inte bara acceptera att logik är en illusion och att det finns saker i världen vi aldrig kommer förstå och att det är helt ok? Måste allt dissekeras så till grad att där till slut bara är inälvor, skelett och skinn uppradade utan att summan av dessa kommer ens i närheten av det värde de hade som helhet?

Precis som det kan argumenteras för att ett företags största tillgång är den kunskap dess medarbetare bär på, som inte går att imiteras och som därför gör företaget unikt, skulle man kunna argumentera för värdet av kultur. I artikeln talas också om att kulturindustrin accepterats som något som kommer ha enorm effekt på ekonomierna i framtiden och att kulturindustrins utveckling måste stödjas på ett flertal sätt. Bland annat menas det här på att lagar kring immateriell rätt måste skärpas så att de verksamma inom denna industri kan tjäna mera pengar på det de gör.

Att allt alltid ska handla om pengar! I dagens informationssamhälle där vi inbillar oss vara så sofistikerade och what not, där vi värderar kunskap så högt som vi gör, tycker jag det är mycket mycket märkligt att vi fortfarande hänger upp oss på det här med pengar! Självklart ska man få betalt för sitt jobb, men inte fan är det någon människa som behöver en miljon i månaden!! Och tror sig någon på riktigt behöva det är det nog dags att börja omvärdera sitt konsumtionsbeteende. Pengar är såååååååååå ointressant i det stora hela (och jaaa, jag vet hur privilegierad jag är som kan uttrycka en sådan åsikt).

Artikeln nämner just också denna konflikt mellan kreativitet och begränsning, där man menar att skärpt lagstiftning på immateriell egendom hämmar kreativiteten. Jag tror där ligger mycket sanning i detta påstående.

Allt som allt är detta en mycket intressant artikel eftersom den väcker många frågor. Det är bra att dessa saker talas om och det är intressant att tänka på hur förändringar i en del av samhället har effekt på en annan del. Ändå undrar jag bara, för ente gången, varför vi inte kan acceptera kultur för vad det är, komplext och holistiskt?

Och ledsen att jag flummar iväg igen när det ändå handlar om en artikel om ekonomi och andra seriösa saker...kan inte hjälpa det.

tisdag 25 januari 2011

Hur väl känner du dig själv?

Dags att damma av den här bloggen lite. Det kommer mera! Snart.

Gjorde just ett personlighetstest baserat på Myers-Briggs metoden. En gratis version av den alltså. Här är vad de tyckte jag skulle kunna jobba med:

Karriärer som skulle kunna passa Erika Halonen:

Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.


Skådespelare/konstnär/artist = jag uppträder som cirkusartist så det var ju ganska passande.

Entreprenör = jag har varit med och startat upp ett företag (som jag senare valde att lämna).

Lärare = jag jobbar som lärare i cirkus och capoeira.

Säljare = jag har haft ett flertal säljjobb, det roligaste var att sälja skor =)

Marknadsförare/PR-ansvarig = mitt huvudämne är internationell marknadsföring och mina primära intressen inom detta område är just PR och branding.

Politiker/diplomat = Jag är i min familj och släkt omgiven av folk som är politiskt aktiva på olika nivåer och har länge funderat på att ge mig in i politiken själv också, men avstått eftersom jag inte känner att något parti har ett program jag kan skriva under till 100%. Mitt drömyrke, efter all cirkus och konst och kultur, är att bli diplomat. Har dock ingen brådska med det. Diplomat kan man vara när man är gammal och världsvan.

Resultaten stämde nästan skrämmande bra. Jag tar detta som ett tecken på att jag besitter ypperlig självkännedom!

Vill du också göra testet? Gå då hit!