Slavdrivare...

Blah....orkar inte ens kommentera detta just nu. Tänkte bara länka, kommenterar senare.

It's all about me

Gör reklam för mig själv. Här är lite av vad jag sysslar med vid sidan av skolan.

this is where it starts

Här följer nu det sista inlägget i denna blogg i samband med kursen kulturledarskap. Nog kommer jag fortsätta blogga här framöver också, men då i eget tempo =)

Avsluter med att blicka lite framåt. Läste igenom undervisningsministeriets utgivning "Kulttuuripolitiikan strategia 2020" (den finns här)

Var befinner sig denna bransch om en sådär tio år? Det är något jag tycker alla vi som har ett intresse i att arbeta inom denna bransch bör fundera på med jämna mellanrum. I denna utläggning skriver ministeriet att kultur främjar befolkningens hälsa, bildning och livslånga lärande, företagslivet och anställningsgraden, geografiska områdens livskraft, teknologiskt kunnande och innovation.

Det är inte illa pinkat för en bransch där de arbetande arbetar under väldigt tråkiga omständigheter (se föregående inlägg). Ändå tror jag på att det ligger en sanning i detta påstående! Men för att leva upp till detta krävs många förändringar. Anställningsvillkoren måste bli bättre. Den stora grå massan (alltså du och alla dina kompisar) (ok, jag med) måste inse och acceptera kulturen som sådan den beskrivs här ovan. Det måste någon gång bli slut på att vi som jobbar inom kulturbranschen alltid ska behöva förklara och försvara det vi gör om den nu har så stor inverkan som utbildningsministeriet menar.

Avslutar med ett par rader ur samma rapport och tackar där med för denna kurs!

"Kulttuuri rikastaa yksilöiden ja yhteisöjen elämää. Vahva identiteetti ja oman kulttuurin ja kulttuuriperinnön tuntemus auttavat ymmärtämään ja arvostamaan myös muita kulttuureita."

Delat ansvar

För att ytterligare belysa den komplexitet som präglar kulturbranschen, denna gång TEMEs medlemmar vill jag som näst sista artikel lyfta fram en artikel i Meteli nr 6/10 av Aulikki Raatikainen och Hannele Vettainen som beskriver lite vilken typ av arbetsförhållanden som är rådande på denna marknad.

Artikeln presenterar resultaten av en undersökning som 647 av TEMEs medlemmar svarat på angående sina jobb under de senaste två åren. Majoriteten av dem som svarat kommer från teater sidan, resterande från tv, film, dans och cirkus.

Det undersökningen visar, vilket förstås inte var någon överraskning för någon, är att majoriteten jobbar i visstidstjänster (59% inom teater, 60% inom dansskolor och så mycket som 80% inom filmindustrin).

- 23% saknar skriftliga anställningsavtal.

- Endast 70% har på sitt senaste jobb fått lön enligt kollektivavtalen.

- 30% har inte fått sjukersättning då de varit borta från jobbet på grund av sjukdom.

- 39-56% (beroende på bransch) har inte fått ersättning för söndagsarbete.

- 22-56% har inte fått ersättning för övertid.

Så förutom att detta är en bransch där det överhuvudtaget är svårt att få jobb, så arbetar majoriteten under förhållanden som i andra branscher inte skulle accepteras. Själv anser jag att ansvaret till viss del ligger på arbetarna själva, de måste aktivera sig i sina fackförbund i större utsträckning. De måste låta bli att ta jobb med undermålig lön. Det svåra är att just eftersom jobben är så få så är det många som känner att trots att de inte får den lön de förtjänar så har de heller inte råd att låta bli att ta ett jobb då det finns ett att få.

Vet själv att många tänker att det är bättre att jobba inom sin egen bransch för dålig lön än att behöva jobba med något man inte är intresserad av. Denna inställning måste ändras! Arbetare inom dessa branscher har rätt till samma fördelar som alla andra! Deras arbete har ett värde (se bara på föregående inlägg)! De måste själva tro på värdet av sitt arbete och våga kräva bättre ersättning för sitt arbete.

Men, de behöver också hjälp från de som leder dem. Även dessa ledare har ett ansvar! Personligen förstår jag inte hur man kan leda inom en bransch om man inte har respekt för branschen ifråga. Att inte ge sina anställda de förmåner de har rätt till är i min syn att inte ge dem den respekt de förtjänar.

Hurra för konsten!

"Tänk om konsten, som påverkar de snabbaste delarna av hjärnan, kunde liksom bakvägen ruska om chefspersonens sinnelag? Ta sig förbi överjagets hämningar och invanda tankemönster?"

Läs den här artikeln.

Har precis läst den och känner att den absolut bör uppmärksammas. Jag känner att den ligger i linje med mina tidigare två inlägg. Den är inne på samma sak, nämligen att konsten är något väldigt komplext, men att den faktiskt påverkar oss människor. Förmodligen mer än vi själva ens är medvetna om.

Jag är riktigt glad att den här typen av undersökningar faktiskt görs, för den är så konkret att till och med en nationalekonom eller ingenjör måste förstå den. Att detta faktiskt går att mäta är också bra eftersom det annars ibland kan vara väldigt svårt att få folk som inte är så intresserade av konst (eller rättare sagt inte ännu vet att de tycker om konst) att förstå det vi alla som är intresserade av det redan vet; att det påverkar oss positivt.

Den här artikeln är också ett bra exempel på hur konst kan användas inom andra branscher. Säkerligen har konst och kulturbranschen mycket att lära av företagsvärlden, men lika sant är att företagsvärlden har mycket att lära av konsten.

För den som är lat och inte orkar läsa artikeln så handlar den om ett experiment där deltagarna inte fått några instruktioner utan bara "utsatts" för konst i form av kända texter höglästa och musik i ett mörkt rum. 13 gånger under en period på tio månader. Alla dessa deltagare är chefer och ledare i olika företag inom olika branscher. Efter experimentet har blodprov tagits på chefernas underordnade. Resultatet var att efter experimentet hade de underordnades nivå av hormonet DHEA-S ökat i förhållande till kontrollgruppen som bestod av underordnade vars chefer under samma tid fick gå en konventionell ledarkurs.

"Hormonet DHEA-S är liksom själva livsgnistan. Det är det som väcker nya celler till liv som ersätter det dryga kilot av vår kropp som avlider varje dygn. Om DHEA-S sjunker, vilket inträffar när vi blir stressade eller känner att livet är en trasa, bildas färre celler och förfallet tar över. Vi tappar orken, blir lättare sjuka och åldras i förtid. Och omvänt. Man blir pigg och yster när hormonnivån stiger. Vilket det alltså gjorde hos folk vilkas chefer var tredje vecka bombarderats med litteratur, musik och omöjliga frågor. De blev frejdigare till sinnes, fick stadigare självkänsla, sov bättre och orkade mera."

Blows your mind, doesn't it?

Kulturlandskapets många ansikten

Fortsätter på samma tema som i tidigare inlägg. Det är först nu när jag läser dessa artiklar som det verkligen slår mig hur tydligt det trots allt är att denna kurs inom kulturledarskap anordnas av Hanken. Allt är väldigt organisation och ledarskaps vinklat. Vilket det i viss mån förstås också ska vara. Men nu när jag läser dessa inser jag att det som saknats under den här kursen är just en spegling, inblick eller hur man vill uttrycka det, i det verkliga kulturlandskapet, så som det ser ut idag, här, i Finland. Lite vad Petra också var inne på i sitt förra inlägg.

Artikeln jag nu läst handlar inte om ledarskap, men den är väldigt relevant för någon som vill arbeta med ledarskap inom denna bransch. Den handlar om teaterfältet i Finland, med det fria fältet i jämförelse med det statligt stödda fältet.

Den beskriver ett väldigt splittrat fält med ett antal teatergrupper där verksamheten drivs på en i bästa fall plus-minus noll nivå ekonomiskt. Här råder fri marknadsekonomi! Alla tävlar om samma publik oavsett storlek på budget eller huruvida de ens har en egen fast lokal. (Säg mig i vilken annan bransch än kulturbranschen majoriteten av privata företag arbetar utan egna lokaler?)

De flesta av teatergrupperna i det fria fältet är marknadsföringsmässigt beroende av kritiker eftersom de inte har råd att köpa annonsplats i samma tidning. Författaren till artikeln, Pauliina Feodoroff, ställer frågan om inte marknadsföringen borde förbjudas helt? Det är ingen som har råd med den, att till exempel försöka branda en teater kostar alldeles för mycket pengar. Hon menar att vi istället borde omvärdera teaterns roll. Varför finns den? Ursprungligen har den finska teatern sin start i att bygga en nationalkaraktär och stärka finska språkets roll. Är det fortfarande dessa premisser som ligger bakom teatrarnas existensberättigande?

Något hon påpekar, och som i min mening är mycket sant, är att det som i stor mån gör det omöjligt för de fria grupperna att konkurrera på denna marknad är att de statligt stödda teatrarna spelar i en helt annan division budgetmässigt. Har man ingen som helst inblick i denna värld skulle detta kunna väcka frågan om varför det då överhuvudtaget bör finnas ett fritt fält. Själv anser jag detta behov som så pass uppenbart att jag inte tänker gå in på den diskussionen.

Men, summa summarum, så länge vi har statligt stödda teatrar kommer de fria teatergrupperna vara beroende av bistånd. En grupp teatrar kommer inte kunna bära sina egna kostnader så länge det finns en annan grupp som inte ens behöver försöka att göra det.

Att förstå den här sortens problematik, och inte bara se kulturbranschen som vilken annan bransch som helst som fungerar under samma förutsättningar som andra branscher tror jag är A och Ö för den som vill jobba som någon form av ledare inom en sådan här bransch.

(Och på tal om ledare inom den här branschen, det är ofta producenter. Problemet här är att producenterna måste sköta allt från städning till budgetering till marknadsföring till bokföring för att konstnärerna ska vara befriade från detta och kunna koncentrera sig på det kreativa arbetet. Detta är dock en helt egen diskussion som vi får återkomma till senare.)

Kulturledarskapets många ansikten

Efter att nu ha skrivit om ett antal artiklar som varit koncentrerade på konst och kultur som business och även på ledarskapet ur samma synvinkel vill jag skriva om andra former av kulturledarskap som jag tycker är minst lika viktiga. Om de ledare som verkligen leder en grupp människor, som inspirerar och utmanar sina "underordnade", eller vad man nu vill kalla dem, istället för att leda en samling administrativa och operativa funktioner som stödjer den primära verksamheten.

Först ut i denna serie tänkte jag skriva om Larisa Afanasieva. Hon är uppvuxen i Sibirien, en fem dagars tågresa från St Petersburg, i väldigt dystra förhållanden. Dessa förhållanden fick henne att vända sig till gatan och diverse dåliga intressen där. Själv säger hon att hon var en riktig huligan som lärarna såg som ett hopplöst fall.

Vändningen för henne kom då hon lite av en slump fick chansen att börja studera teater vid en lokal konstskola. Detta ledde henne vidare till teaterstudier i St Petersburg. Trots att hon ansåg sig få mycket av teatern tröttnade hon snart på den och dess begränsningar. Hon säger sig inte tro på teatern som helhet.

Istället lämnade hon teaterstudierna och grundade en cirkus för St Petersburgs gatubarn. Dessa är barn som hamnat utanför samhället, som ingen tror på och som ingen satsar på. Svårigheterna har varit enorma, under nio år har de fått flytta från lokal till lokal 10 gånger, att hitta sponsorer för att sådant här projekt i Ryssland har också varit näst intill omöjligt. Trots detta fortsätter hon sitt arbete. Varje dag försöker hon hitta på nya sätt att finansiera verksamheten. Hon gör det för barnen för att hon själv varit i samma situation och menar att cirkusen är ett redskap för barnen där de kan lära sig dels ett yrke, men framförallt ansvar för både sig själva och för andra samt finna en tillit till sig själv och sitt egna värde. I cirkusen finns ett visst spänningsmoment alltid med, det är en tillvaro på gränsen, inte olikt barnens vardag. 2009 var de i Helsingfors och uppträdde under en vecka, jag missade det =(

Det är den här typen av ledare som jag tror gör kulturbranschen unik. Dessa visionärer som ser ett värde i konsten som inte går att kvantifiera i termer av pengar. Var finns dessa inom företagsvärlden? Säkerligen finns de, men de som gör detta unikt om man jämför företagsvärlden med kulturvärlden är att de inom företagen som gör sådant här gör det utifrån en känsla av ansvar för andra människor (vilket självklart är beundransvärt) medan de som gör sådant här inom kulturen gör det dels av en ansvarskänsla, men också utifrån tron att konst och kultur kan tillföra människors liv en rikedom som pengar aldrig kan komma i närheten av. Förmågan att förverkliga sig själv är inte beroende av pengar. Konst och skönhet är inte beroende av pengar. Men dessa saker kan ge människor lycka. Kan pengar det?

Det här är en aspekt jag tycker är väldigt viktig att komma ihåg då vi läser kurser som denna om kulturledarskap (och likaså då dessa kurser planeras). Kultur är idag business, men det har ett värde även långt bortom denna monetära aspekt. Glömmer vi detta förlorar vi substansen.

(Artikeln ifråga går att läsa i Meteli nummer 5, 2009. Meteli är TEME:s medlemstidning och TEME är fackförbundet för teater, dans, cirkus och film- och TV-produktion.)