Fredag!

Vad menar du när du säger att detta bör göras så snart som möjligt?

Vet inte riktigt vad det är som händer idag, men folk är konstiga. Saker och ting fungerar inte och folk beter sig på de mest märkliga sätt.

Jag tänker att det är väl lite som i vilken relation som helst, nästan alla konflikter är på ett eller annat sätt relaterade till kommunikation. Eller brist där av. Eller fel slags kommunikation.

Vi kan leka en liten lek, bara som exempel, du och jag. Jag ger dig fem tidsrelaterade uttryck och innan du läser vidare på denna blogg så ska du på en liten lapp definiera i sekunder, minuter, timmar eller dagar vad dessa uttryck betyder för dig. Ok, redo?

- Så snart som möjligt.

- Genast.

- Snart.

- Inom kort.

- Inom en snar framtid.

Så, har du skrivit ned dina definitioner nu? Bra. Mina får du i slutet av detta inlägg.

Vi är alla olika. Vi tolkar det som sker omkring oss på olika sätt. Jag har mina referensramar och du har dina och vi tolkar utifrån dem och därför kan det ibland bli helt fel. Det betyder inte att någon av oss egentligen har fel, det betyder bara att vi inte kommunicerat med varandra på rätt sätt. Eller på samma språk så att säga.

Det här är egentligen självklarheter, men det är bra att påminna sig om dem ibland. Förutom att vi har olika referensramar och olika definitioner på begrepp så bör vi ibland också påminna oss om att en stor del av vår kommunikation är icke-verbal. Så mycket som 80% enligt en del forskare. Det handlar alltså inte bara om vad vi säger, utan också om hur. Vilket tonläge, ser vi på den vi pratar med, rör vi på oss, står vi still osv.

Eftersom det här är en blogg om kultur och ledarskap och där igenom organisation ser ja på detta nu i ett arbetsmiljöperspektiv. Personligen tycker jag det är respektlöst att syssla med annat och inte se på mig då jag talar med dig. Är du så upptagen att du inte kan släppa det du sysslar med för en minut är det bättre att säga "Jag är lite upptagen nu, kan vi ta det här lite senare?". Att ge någon sin fulla uppmärksamhet är ett uttryck för respekt. Den som får din uppmärksamhet känner att det han/hon gör är viktigt, känner sig ha blivit sedd och hörd vilket är något jag tror är väldigt viktigt i förhållande till motivation på arbetsplatsen. Denna typ av respekt förtjänar alla, oavsett ställning i organisationen, för som vi alla vet är inget lag starkare än sin svagaste länk.

Så mina definitioner:

- Så snart som möjligt - Idag, eller imorgon, eller senare, egentligen inte förrän jag avklarat allt annat som har högre prioritet. Med andra ord 1 timme - 1 vecka.

- Genast - Nu på en gång, släpp allt du sysslar med och ge detta högsta prioritet, 1 sekund.

- Snart - idag, men inte just nu. 1 dag.

- Inom kort - 2 dagar - 1 vecka.

- Inom en snar framtid - Inom en månad.

Hade vi samma svar? Om inte vore det kul om du skriver dina svar i kommentarfältet. Nästa gång du ber någon göra något, tänk på denna lek.

Fängslade författares dag

Idag är Fängslade författares dag. Här är ett par korta utdrag ur en artikel i DN:

"”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”"

"Regissöreren Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse i Iran. Han har också belagts med förbud att regissera, skriva eller producera film i tjugo år. Efter frisläppandet får han inte ge intervjuer eller resa utom lands. Anledningen uppges vara hans kritik av regeringen i Iran.

Vad är det som gör de här männi skorna så farliga att de måste isoleras från samhället och hållas bakom galler? Det måste vara deras ord.

Och vad är det som gör att de orkar kämpa mot glömskan, mot döden? Det måste vara deras dröm om frihet, det enda de äger."

Det gör mig ont att läsa om dessa författare. Det gör mig ont att något som är så självklart för oss som frihet inte är lika självklart för alla. Det är ett jävla lotteri var vi föds och vilka förutsättningar vi därmed benådas med. Lika lite som en människa någon annanstans i världen förtjänar att fråntas sin frihet på grund av sina åsikter, lika lite förtjänar vi den frihet vi har. Vi har bara haft tur som fötts här och vi står i skuld till dem som kämpat för demokrati och yttrandefrihet.

(Tar diskussionen om i vilken utsträckning vi egentligen är fria en annan gång.)

Det minsta vi kan göra är att minnas dem som berövats sin frihet och att använda vår frihet att låna ut vår röst till dem som inte tillåts använda sin egen. Pennan är mäktigare än svärdet!

Hela artikeln i DN hittar du här.

Jag tycker inte det här är ok!

Var i England en sväng för att träna. Har en väninna där som är dansare som jag har ett litet gemensamt projekt med. Jättekul att se henne igen och få arbeta ifred med vårt projekt (trots att nästan hela min kropp kapitulerat som resultat av en veckas träning) (när blev jag så svag?).

Hur som helst, det är inte vårt projekt jag tänkte skriva om utan detta:

(går ni in på youtube kan ni hitta fler videor som jämför dessa två koreografier)

Sådant här gör mig väldigt väldigt arg!! Lyckligtvis har jag själv aldrig råkat ut för något liknande, men kan väl förstå hur jäkla irriterande sådant här kan vara. Att bygga upp en koreografi är inte lätt. Det är ett konstverk precis som vilket annat konstverk inom vilken annan konstgenre som helst. Du lägger din själ i ditt arbete, ditt arbete är en representation av dig själv. Eftersom det inte är något konkret materialistiskt finns det inget sätt för dig att beskydda ditt arbete. Att någon annan använder din koreografi är sällan något problem egentligen det heller, så länge det är klart vem som ligger bakom koreografien. Problemet uppstår däremot just i sådana här situationer, då någon annan tar cred för ett arbete som du lagt din själ i, som är en del av dig.

Det är bara fel helt enkelt. Liksom vi lär oss om källkritik, vikten av källhänvisning och allvaret om plagiarism inom den akademiska världen, behövs det också inom konsten, och då inte minst inom scenkonsten! Att just denna koreografi dessutom används av en av världens mest kommersiella artister gör ju inte saken bättre...

Och jag vill inte höra om några paralleller mellan det här och piratkopiering/fildelning av musik och filmer. Det är inte helt rätt det heller, men där är det ändå oftast tydligt vem som gör musiken/spelar i filmen/regisserat filmen osv. Där får rätt människor cred för sitt arbete. Här får det inte det!

Detta är fel!!

Still alive...barely

Jag har ett väldigt omväxlande jobb. Igår bestod min arbetsdag av att med hjälp av tre medarbetare bära in 4000kg timmerstockar för den utställning vi håller på att sätta upp för tillfället.

Min näsa kliar av allt sågspån. Och jag har inte hunnit sova ordentligt på ett tag. Koncentrerar mig på att ta mig igenom den här veckan bara. Invigning på torsdag kväll, little black dress, vin, stelt mingel, kindpussar, god middag. På fredag morgon drar jag till Liverpool. Ser fram emot det.

So many trees, so little time

Det är inte brist på kulturupplevelser som gjort att jag inte skrivit på ett tag, snarare det motsatta! Har sprungit runt som en galning på sista tiden och inte riktigt haft tid att sätta mig ned i lugn och ro och tänka igenom allt jag sett.

Nu då.

Var och såg en spelning med finska Siinai. De hade redan börjat spela då vi kom in i lokalen och min första tanke när jag såg dem på scenen var "skämtar ni?". Där stod två killar med bas och gitarr och hår som var just tillräckligt långt för att täcka ansiktet, en kille med synth-lugg som förstås spelade synth och gjorde miner som mest liknade något man kan se hos män då de har sex, och en kille som satt bakom ett trumset med bar överkropp och som blundade och rörde på huvudet som om han trippade på acid. Inte alls min typ av musik och det jag såg på scen var så otroligt kliché att det var väldigt svårt att ta dem på allvar. Men men...jag lyssnade. Och ärligt talat så var de inte så dåliga. Som sagt, inte sådant jag själv lyssnar på, men helt klart duktiga på det de gör.

Några dagar senare var jag på samma ställe igen. Denna gång för en spelning med Sigrun & the Kitchen Band. De spelar något som jag klassar som söndagsmusik. Sån där som får solen att skina och mig att slappna av. Extra plus får de också för att sångerskan inte bara sjunger, utan framför sångerna med känsla. Jag tror på det här bandet!

Samma kväll gick vi också på en annan spelning. Inte alls samma stil, från två helt olika världar dessa två spelningar. Nummer två var med Leningrad Cowboys, ett legendariskt finskt band som varit aktiva i över 20 år. Det lustiga är, att trots att jag vetat vilka de är sedan barnsben så kan jag inte minnas att jag nånsin skulle hört deras musik förr. Och för att vara ärlig var mina förväntningar rent musikaliskt inte alls höga. En bra show förväntade jag mig dock och det fick vi!! Musiken var bättre än jag förväntat mig och showen var precis som den skulle vara, ordentligt party!! Tror dessutom vi var yngst i hela publiken och måste säga att det var kul att se alla "gamlingar" rocka loss. En god vän till mig är dansare för bandet och det var egentligen huvudorsaken till varför vi var på spelningen. Vi stod förstås längst fram och lite kul var det faktiskt när de båda dansarna serverade oss gratis öl från scenen och när deras sångare kom och frågade om vi var från Finland. Festen fortsatte backstage efter spelningen och den var minst lika bra där som på scen. Egentligen hade jag hoppats kunna skriva något vasst och kritiskt om detta band men det går faktiskt inte. De är på sätt och vis ett skämt, men de gör sin grej och de gör den väldigt väl och de är duktiga musiker. So get over yourself and give them a chance!

Bilden är från bandets officiella facebook sida.

Tro inte att det slutar här. Sedan sist har jag förutom alla dessa spelningar också hunnit se en dansföreställning! Tsuumi danskompaniet från Finland var här i veckan och visade sin föreställning "Mighty" som är löst baserat på det finska nationaleposet Kalevala. Jag älskar dans. Men jag älskade inte den här föreställningen. Koreografierna var bra och dansarna var duktiga så själva dansen var en glädje att se. Men där var så mycket annat som inte fungerade alls för mig. Rent dramaturgiskt var det en enda röra! Det hoppade från tema till tema och sinnesstämning till sinnesstämning utan någon som helst röd tråd i det hela. Scenografin var för mig totalt osammanhängande (kanske för att jag inte är särskilt bekant med Kalevala) och kostymerna förstod jag mig inte alls på. Männen hade moderna kläder som jag tyckte fungerade väldigt bra, medan damerna hade gammeldags klänningaroch helt hemska peruker. Jag förstod inte den kontrasten alls. Var damernas traditionella klädsel något slags sätt att understryka förbindelsen till det gamla traditionella Kalevala? I så fall var det helt onödigt och snarast att underskatta publiken. Näe, som helhet var jag inte alls övertygad av denna föreställning. Tur för dem att de har duktiga dansare.

Så till sist, jag var tidigare i veckan på en workshop för fysisk teater som arrangerades av Norskt skuespillersenter och undervisades av Ingvild Lien. Helt fantastiskt! Så kul att arbeta kreativt med kroppen! Ingvild var en oerhört bra lärare och jag känner att jag fick med mig många nya nyttiga metoder som jag kan vidareutveckla efter egna behov.

Att vara förälskad

Cirkus Cirkör var i Oslo och jag hoppas verkligen att ingen missade det!

Minns inte riktigt när jag såg Cirkus Cirkör för första gången, men det måste varit någon gång 2000-2002. Ungefär tio år sedan oavsett. Sedan dess tror jag att jag har sett alla deras föreställningar. Undermän har jag inte sett ännu. Kanske finns där någon till jag missat, men i princip har jag sett allt. När jag läste marknadsföring och vi hade seminarieuppgift att skriva om organisationskultur skrev jag om Cirkus Cirkör. Cirkör är helt enkelt en av anledningarna till att jag överhuvudtaget börjat arbeta med cirkus.

Det är lite av en lovestory, i början var allt de gjorde helt fantastiskt och de fick mig att känna saker jag aldrig tidigare kännt och jag ville bara ha mer mer mer. Sen efter ett tag kom vardagen och det kändes som att de började upprepa sig lite, jag såg nya föreställningar och kände att det här har jag redan sett. Nu har det gått ett par år sedan jag såg dem sist och det var ett kärt återseende! Jag mindes igen vad det var som från första början tilltalat mig och blev nyförälskad igen.

Det var fortfarande Cirkör men utan vissa attribut som blivit näst intill klichéer (ingen var naken och ingen skrek). Det var som att de mognat lite, blivit lite äldre. Samma galenskap och visuella språk, men lite mer sofistikerat, lite mer reflekterande, lite mindre uppmärksamhetstörstande tonåring liksom. Som att de insett att de inte behöver trycka upp allt i ansiktet på en, som om de insett att de går inte att förbise dem för de är faktiskt så bra!

De vågade visa sårbarhet och blev människor vi alla kan relatera till utöver att vara fantastiska artister. Jag är kär igen.

Och musiken har jag fortfarande på hjärnan, men det gör absolut ingenting alls.