Guess who's back!?

Efter mycket om och men känns det som att det är dags att ta upp denna blogg igen. Vilket inte var helt lätt, hade helt glömt bort vad jag hade för inloggningsuppgifter, nu har jag dock skaffat nya. Blogger har ändrat utseende och det kommer nog ta en liten stund innan jag är helt bekant med allt det nya. Men sånt är livet, förändring är konstant.

Efter att mestadels ha arbetat de sista åren är jag tillbaka vid skolbänken nu, och studiemotivationen min är på helt nya nivåer! Nu är det förstås sommarlov, eller slutet av sommarlovet i alla fall.

Självklart är jag ändå för rastlös för att bara studera och har en miljon projekt på gång vid sidan av, som vanligt. Det största av dessa projekt just nu är Klovniooppera som du också kan läsa om här. Jag arbetar som producent för denna föreställning, vilket varit både givande och utmanande, och framförallt, helt sjukt kul. Förutom att producera har jag också gjort koreografierna till föreställningen. Premiären var i lördags och idag kom de första recensionerna i Turun Sanomat och att läsa dem var ett mycket trevligt sätt att starta veckan på!

Med hösten kommer också nya utmaningar. Här näst ska jag börja undervisa akrobatik för vuxna, en nybörjarkurs på Jukeboxing. På samma ställe kommer jag även undervisa i capoeira en gång i veckan. 

Även studierna drar snart igång och jag är rädd att det blir en ganska tung höst studiemässigt med ett par obligatoriska kurser som jag ärligt talat inte är så hemskt intresserad av. Men som sagt, min studiemotivation har nått nya höjder så jag försöker hålla en positiv inställning. 

Också på kultursidan väntar nya projekt, mer om dem kan jag berätta senare, men som det ser ut nu kommer jag göra en koreografi till i höst och producera en föreställning till. Spännande!

Nu kör vi!

Summering

Året närmar sig sitt slut och jag befinner mig mitt ute i ingenstans, någonstans i Sverige, hos mina föräldrar. Granen ute i vardagsrummet är liten och spinkig, men den är från vår egen mark. Ställer man sig ute på terrassen hör man forsen brusa och ser man mot himlen en klar natt här så ser man fler stjärnor än jag är van att se inne i stan. Jag äter, ser på TV, läser och reflekterar.

2011.

Mitt sista år som 20-nånting. Om bara några veckor blir jag 30 och det skrämmer mig. Jag känner mig inte som 30. Inte för att jag vet hur man borde känna sig vid 30. Jag känner mig ungefär som vid 22, fast klokare, mognare. Jag har mer erfarenhet.

2011 har varit ett minst sagt händelserikt år. Jag tänkte därför att i detta, som får bli sista uppdateringen här i år, försöka summera den. Knyta ihop säcken. Lyfta fram det bästa med året.

2011 inledde jag som anställd som cirkuslärare vid Esko i Esbo, samtidigt som jag försökte skrapa ihop lite random studiepoäng vid ÅA. Jag avslutar året som just hemkommen kulturproducents praktikant vid Finno i Oslo. Båda dessa arbetsplatser har gett mig otroligt mycket! Nya kunskaper och nya vänner.

Jag har rest en del 2011. Årets första timmar spenderade jag på en fest i en stor lagerlokal någonstans i Brooklyn. 2 januari flög jag från New York till mina föräldrar i Sverige. Första natten hemma hos dem satte jag personligt rekord i antal sovda timmar: 17 timmar i sträck, vaknade en gång under natten men somnade om direkt. Slå det om ni kan!! 17 timmar!!

I mars åkte jag för första gången till Oslo och förälskade mig. I staden. Tänkte redan då, att hit måste jag tillbaka! I april var det åter dags för en liten tur till Sverige, denna gång Västerås, staden som i mitt liv är synonym med capoeira. Redan helgen därpå var det dags för nästa resa, denna gång till en liten stad vid namn Leuven i Belgien. Därnäst, i början av juni bar de så av till Italien, Toscana. För första gången på flera år fick jag där möjligheten att verkligen slappna av och njuta. Gott sällskap, god mat, gott vin, vacker omgivning och massor med tid att bara vara. Otroligt lyxigt! Vid det laget hade jag redan fått veta att jag fått praktikplats i Oslo, och spenderade därför resten av sommaren hemma i Finland. Sista juli var så sista dagen jag spenderade i Finland 2011. En god vän gjorde den speciell genom att ta mig ner till ån där vi åt varsin glass varpå han spelade saxofon och jag njöt av solen.

Här börjar nästa kapitel på 2011. Oslo kapitlet. Det har varit en fantastisk höst i Oslo. Har lärt mig mycket via jobbet. För att detta inte ska bli för långt väljer jag ut de två saker jag är stoltast över att ha åstadkommit under min tid i Oslo.

1. Jag lyckades boka en finsk cirkusföreställning till en festival i Narvik i vår. Är otroligt tacksam för det förtroende jag visats på jobbet! Jag fick sköta hela bokandet från första kontaktandet av festivalen och pitchandet av föreställningen, till att skriva avtal för detta samarbete. Detta var väldigt lärorikt och jag känner mig faktiskt lite stolt över Jan som jag hade som chef. Stolt över det faktum att han är en bra ledare som ger sina anställda både ansvar och krav samtidigt som han finns där som stöd. Vill inte gå in på en lång utläggning om ledarskap här (det har jag redan gjort någon gång i början av bloggen), vill bara konstatera, att att leda är inte att kontrollera en organisation, att leda är att tillvara ta de resurser som finns i organisationen på bästa möjliga sätt.

2. Frågan är om jag egentligen ändå är lite mer stolt över denna punkt än föregående...Tror i alla fall att jag är en av få människor som kan skryta med att ha lyckats med följande bedrift. Jag lyckades få Finlands ambassadör att stå i brygga! Inte nog med det, hon var iklädd festklänning! Slå det om ni kan! (Är lite stolt över henne också faktiskt. Inte många i hennes situation som är så modiga.)

Hann också med en resa till England under hösten. Den var viktig för mig på många sätt och det arbete vi gjorde där kommer jag fortsätta med under nästa år.

Hösten innehöll självklart också andra minnesvärda händelser, men jag avslutar här.

Nu väntar jag med spänning på nästa år och allt det har att erbjuda. Mitt nyårslöfte (ja, redan nu) är att ta emot nästa år med öppna sinnen och att följa mitt hjärta. Vi ses igen i januari.

Pecha Kucha 1.12, Oslo

Det har varit en väldigt hektisk vecka. Kom hem från jobbet igår efter kl 18 och somnade på soffan direkt. Vaknade igen vid kl 21, vilket förstås innebar att jag satt uppe till sent på natten istället.

Hur som. I torsdags var det åter Pecha Kucha och det var egentligen det jag tänkte skriva om. Denna gång var inte riktigt lika bra som förra gången i det stora hela. Det var inte många talare som lyckades fängsla mig med sina intressanta projekt. Tror det berodde mer på framförandet än på ämnet i sig. Där var dock ingen total flopp som sist i alla fall, vilket väl kan ses som något positivt!

Jag har åter valt ut tre talare som jag tyckte var lite bättre än de andra.

Nutty tarts. Heja Finland!! Nutty tarts (Tärähtäneet ämmät) är en konstnärsduo från Finland som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Läs här istället. De var avslappnade och roliga, pratade lagom mycket och lät sitt arbete tala för sig själv. Ett annorlunda Pecha Kucha inslag som fick med sig publiken.

Håkon Bogen. Han är pärlekonstnär, han gör pärlplattor. Ni vet sådana man gjorde när man gick på dagis. Och han är nog ganska duktig på marknadsföring och kommunikation, annars hade han aldrig lyckats så bra som han lyckats, för pärleplattor är ändå bara pärleplattor. Och så är han lite småsöt på ett sånt där nördigt sätt. Se själv!

Det är jag som är döden. Om jag ska vara helt ärlig så var jag nog lite rund under fötterna den här kvällen. Och det var nog han i detta bandet också. De spelade efter Pecha Kuchan, men då hade jag redan gått hem. Tar med dem här ändå, för att han var så bra på scen och för mig är det viktigare än det du säger. För är du inte bra kommer jag ändå inte ihåg vad du säger. Vad kommer namnet från då? Svaret finns här under. Och vill ni höra deras musik kan ni göra det här. (Skyll inte på mig om musiken är skit, som sagt, jag drog innan de spelade och har ingen aning om deras musik, vet bara att de var bra på scen.)

Fredag!

Vad menar du när du säger att detta bör göras så snart som möjligt?

Vet inte riktigt vad det är som händer idag, men folk är konstiga. Saker och ting fungerar inte och folk beter sig på de mest märkliga sätt.

Jag tänker att det är väl lite som i vilken relation som helst, nästan alla konflikter är på ett eller annat sätt relaterade till kommunikation. Eller brist där av. Eller fel slags kommunikation.

Vi kan leka en liten lek, bara som exempel, du och jag. Jag ger dig fem tidsrelaterade uttryck och innan du läser vidare på denna blogg så ska du på en liten lapp definiera i sekunder, minuter, timmar eller dagar vad dessa uttryck betyder för dig. Ok, redo?

- Så snart som möjligt.

- Genast.

- Snart.

- Inom kort.

- Inom en snar framtid.

Så, har du skrivit ned dina definitioner nu? Bra. Mina får du i slutet av detta inlägg.

Vi är alla olika. Vi tolkar det som sker omkring oss på olika sätt. Jag har mina referensramar och du har dina och vi tolkar utifrån dem och därför kan det ibland bli helt fel. Det betyder inte att någon av oss egentligen har fel, det betyder bara att vi inte kommunicerat med varandra på rätt sätt. Eller på samma språk så att säga.

Det här är egentligen självklarheter, men det är bra att påminna sig om dem ibland. Förutom att vi har olika referensramar och olika definitioner på begrepp så bör vi ibland också påminna oss om att en stor del av vår kommunikation är icke-verbal. Så mycket som 80% enligt en del forskare. Det handlar alltså inte bara om vad vi säger, utan också om hur. Vilket tonläge, ser vi på den vi pratar med, rör vi på oss, står vi still osv.

Eftersom det här är en blogg om kultur och ledarskap och där igenom organisation ser ja på detta nu i ett arbetsmiljöperspektiv. Personligen tycker jag det är respektlöst att syssla med annat och inte se på mig då jag talar med dig. Är du så upptagen att du inte kan släppa det du sysslar med för en minut är det bättre att säga "Jag är lite upptagen nu, kan vi ta det här lite senare?". Att ge någon sin fulla uppmärksamhet är ett uttryck för respekt. Den som får din uppmärksamhet känner att det han/hon gör är viktigt, känner sig ha blivit sedd och hörd vilket är något jag tror är väldigt viktigt i förhållande till motivation på arbetsplatsen. Denna typ av respekt förtjänar alla, oavsett ställning i organisationen, för som vi alla vet är inget lag starkare än sin svagaste länk.

Så mina definitioner:

- Så snart som möjligt - Idag, eller imorgon, eller senare, egentligen inte förrän jag avklarat allt annat som har högre prioritet. Med andra ord 1 timme - 1 vecka.

- Genast - Nu på en gång, släpp allt du sysslar med och ge detta högsta prioritet, 1 sekund.

- Snart - idag, men inte just nu. 1 dag.

- Inom kort - 2 dagar - 1 vecka.

- Inom en snar framtid - Inom en månad.

Hade vi samma svar? Om inte vore det kul om du skriver dina svar i kommentarfältet. Nästa gång du ber någon göra något, tänk på denna lek.

Fängslade författares dag

Idag är Fängslade författares dag. Här är ett par korta utdrag ur en artikel i DN:

"”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”"

"Regissöreren Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse i Iran. Han har också belagts med förbud att regissera, skriva eller producera film i tjugo år. Efter frisläppandet får han inte ge intervjuer eller resa utom lands. Anledningen uppges vara hans kritik av regeringen i Iran.

Vad är det som gör de här männi skorna så farliga att de måste isoleras från samhället och hållas bakom galler? Det måste vara deras ord.

Och vad är det som gör att de orkar kämpa mot glömskan, mot döden? Det måste vara deras dröm om frihet, det enda de äger."

Det gör mig ont att läsa om dessa författare. Det gör mig ont att något som är så självklart för oss som frihet inte är lika självklart för alla. Det är ett jävla lotteri var vi föds och vilka förutsättningar vi därmed benådas med. Lika lite som en människa någon annanstans i världen förtjänar att fråntas sin frihet på grund av sina åsikter, lika lite förtjänar vi den frihet vi har. Vi har bara haft tur som fötts här och vi står i skuld till dem som kämpat för demokrati och yttrandefrihet.

(Tar diskussionen om i vilken utsträckning vi egentligen är fria en annan gång.)

Det minsta vi kan göra är att minnas dem som berövats sin frihet och att använda vår frihet att låna ut vår röst till dem som inte tillåts använda sin egen. Pennan är mäktigare än svärdet!

Hela artikeln i DN hittar du här.

Jag tycker inte det här är ok!

Var i England en sväng för att träna. Har en väninna där som är dansare som jag har ett litet gemensamt projekt med. Jättekul att se henne igen och få arbeta ifred med vårt projekt (trots att nästan hela min kropp kapitulerat som resultat av en veckas träning) (när blev jag så svag?).

Hur som helst, det är inte vårt projekt jag tänkte skriva om utan detta:

(går ni in på youtube kan ni hitta fler videor som jämför dessa två koreografier)

Sådant här gör mig väldigt väldigt arg!! Lyckligtvis har jag själv aldrig råkat ut för något liknande, men kan väl förstå hur jäkla irriterande sådant här kan vara. Att bygga upp en koreografi är inte lätt. Det är ett konstverk precis som vilket annat konstverk inom vilken annan konstgenre som helst. Du lägger din själ i ditt arbete, ditt arbete är en representation av dig själv. Eftersom det inte är något konkret materialistiskt finns det inget sätt för dig att beskydda ditt arbete. Att någon annan använder din koreografi är sällan något problem egentligen det heller, så länge det är klart vem som ligger bakom koreografien. Problemet uppstår däremot just i sådana här situationer, då någon annan tar cred för ett arbete som du lagt din själ i, som är en del av dig.

Det är bara fel helt enkelt. Liksom vi lär oss om källkritik, vikten av källhänvisning och allvaret om plagiarism inom den akademiska världen, behövs det också inom konsten, och då inte minst inom scenkonsten! Att just denna koreografi dessutom används av en av världens mest kommersiella artister gör ju inte saken bättre...

Och jag vill inte höra om några paralleller mellan det här och piratkopiering/fildelning av musik och filmer. Det är inte helt rätt det heller, men där är det ändå oftast tydligt vem som gör musiken/spelar i filmen/regisserat filmen osv. Där får rätt människor cred för sitt arbete. Här får det inte det!

Detta är fel!!

Still alive...barely

Jag har ett väldigt omväxlande jobb. Igår bestod min arbetsdag av att med hjälp av tre medarbetare bära in 4000kg timmerstockar för den utställning vi håller på att sätta upp för tillfället.

Min näsa kliar av allt sågspån. Och jag har inte hunnit sova ordentligt på ett tag. Koncentrerar mig på att ta mig igenom den här veckan bara. Invigning på torsdag kväll, little black dress, vin, stelt mingel, kindpussar, god middag. På fredag morgon drar jag till Liverpool. Ser fram emot det.

So many trees, so little time

Det är inte brist på kulturupplevelser som gjort att jag inte skrivit på ett tag, snarare det motsatta! Har sprungit runt som en galning på sista tiden och inte riktigt haft tid att sätta mig ned i lugn och ro och tänka igenom allt jag sett.

Nu då.

Var och såg en spelning med finska Siinai. De hade redan börjat spela då vi kom in i lokalen och min första tanke när jag såg dem på scenen var "skämtar ni?". Där stod två killar med bas och gitarr och hår som var just tillräckligt långt för att täcka ansiktet, en kille med synth-lugg som förstås spelade synth och gjorde miner som mest liknade något man kan se hos män då de har sex, och en kille som satt bakom ett trumset med bar överkropp och som blundade och rörde på huvudet som om han trippade på acid. Inte alls min typ av musik och det jag såg på scen var så otroligt kliché att det var väldigt svårt att ta dem på allvar. Men men...jag lyssnade. Och ärligt talat så var de inte så dåliga. Som sagt, inte sådant jag själv lyssnar på, men helt klart duktiga på det de gör.

Några dagar senare var jag på samma ställe igen. Denna gång för en spelning med Sigrun & the Kitchen Band. De spelar något som jag klassar som söndagsmusik. Sån där som får solen att skina och mig att slappna av. Extra plus får de också för att sångerskan inte bara sjunger, utan framför sångerna med känsla. Jag tror på det här bandet!

Samma kväll gick vi också på en annan spelning. Inte alls samma stil, från två helt olika världar dessa två spelningar. Nummer två var med Leningrad Cowboys, ett legendariskt finskt band som varit aktiva i över 20 år. Det lustiga är, att trots att jag vetat vilka de är sedan barnsben så kan jag inte minnas att jag nånsin skulle hört deras musik förr. Och för att vara ärlig var mina förväntningar rent musikaliskt inte alls höga. En bra show förväntade jag mig dock och det fick vi!! Musiken var bättre än jag förväntat mig och showen var precis som den skulle vara, ordentligt party!! Tror dessutom vi var yngst i hela publiken och måste säga att det var kul att se alla "gamlingar" rocka loss. En god vän till mig är dansare för bandet och det var egentligen huvudorsaken till varför vi var på spelningen. Vi stod förstås längst fram och lite kul var det faktiskt när de båda dansarna serverade oss gratis öl från scenen och när deras sångare kom och frågade om vi var från Finland. Festen fortsatte backstage efter spelningen och den var minst lika bra där som på scen. Egentligen hade jag hoppats kunna skriva något vasst och kritiskt om detta band men det går faktiskt inte. De är på sätt och vis ett skämt, men de gör sin grej och de gör den väldigt väl och de är duktiga musiker. So get over yourself and give them a chance!

Bilden är från bandets officiella facebook sida.

Tro inte att det slutar här. Sedan sist har jag förutom alla dessa spelningar också hunnit se en dansföreställning! Tsuumi danskompaniet från Finland var här i veckan och visade sin föreställning "Mighty" som är löst baserat på det finska nationaleposet Kalevala. Jag älskar dans. Men jag älskade inte den här föreställningen. Koreografierna var bra och dansarna var duktiga så själva dansen var en glädje att se. Men där var så mycket annat som inte fungerade alls för mig. Rent dramaturgiskt var det en enda röra! Det hoppade från tema till tema och sinnesstämning till sinnesstämning utan någon som helst röd tråd i det hela. Scenografin var för mig totalt osammanhängande (kanske för att jag inte är särskilt bekant med Kalevala) och kostymerna förstod jag mig inte alls på. Männen hade moderna kläder som jag tyckte fungerade väldigt bra, medan damerna hade gammeldags klänningaroch helt hemska peruker. Jag förstod inte den kontrasten alls. Var damernas traditionella klädsel något slags sätt att understryka förbindelsen till det gamla traditionella Kalevala? I så fall var det helt onödigt och snarast att underskatta publiken. Näe, som helhet var jag inte alls övertygad av denna föreställning. Tur för dem att de har duktiga dansare.

Så till sist, jag var tidigare i veckan på en workshop för fysisk teater som arrangerades av Norskt skuespillersenter och undervisades av Ingvild Lien. Helt fantastiskt! Så kul att arbeta kreativt med kroppen! Ingvild var en oerhört bra lärare och jag känner att jag fick med mig många nya nyttiga metoder som jag kan vidareutveckla efter egna behov.

Att vara förälskad

Cirkus Cirkör var i Oslo och jag hoppas verkligen att ingen missade det!

Minns inte riktigt när jag såg Cirkus Cirkör för första gången, men det måste varit någon gång 2000-2002. Ungefär tio år sedan oavsett. Sedan dess tror jag att jag har sett alla deras föreställningar. Undermän har jag inte sett ännu. Kanske finns där någon till jag missat, men i princip har jag sett allt. När jag läste marknadsföring och vi hade seminarieuppgift att skriva om organisationskultur skrev jag om Cirkus Cirkör. Cirkör är helt enkelt en av anledningarna till att jag överhuvudtaget börjat arbeta med cirkus.

Det är lite av en lovestory, i början var allt de gjorde helt fantastiskt och de fick mig att känna saker jag aldrig tidigare kännt och jag ville bara ha mer mer mer. Sen efter ett tag kom vardagen och det kändes som att de började upprepa sig lite, jag såg nya föreställningar och kände att det här har jag redan sett. Nu har det gått ett par år sedan jag såg dem sist och det var ett kärt återseende! Jag mindes igen vad det var som från första början tilltalat mig och blev nyförälskad igen.

Det var fortfarande Cirkör men utan vissa attribut som blivit näst intill klichéer (ingen var naken och ingen skrek). Det var som att de mognat lite, blivit lite äldre. Samma galenskap och visuella språk, men lite mer sofistikerat, lite mer reflekterande, lite mindre uppmärksamhetstörstande tonåring liksom. Som att de insett att de inte behöver trycka upp allt i ansiktet på en, som om de insett att de går inte att förbise dem för de är faktiskt så bra!

De vågade visa sårbarhet och blev människor vi alla kan relatera till utöver att vara fantastiska artister. Jag är kär igen.

Och musiken har jag fortfarande på hjärnan, men det gör absolut ingenting alls.

Nordisk Film helg

I helgen hade man chansen att se alla fem filmer som är nominerad för Nordisk Råds Filmpris i år. Själv hann jag bara se två av dem, det finska bidraget "The Good Son" och det danska bidraget "The Truth About Men".

Det här med film är väldigt intressant. Jag är inte någon storkonsument av film, har till och med en tendens att somna till de flesta filmer, men jag gillar film ändå. Dessa två filmer fick mig att tänka på stereotyper och skillnader mellan de olika nordiska folken. Vi bor så nära varandra och ser man till sådant som geografi, klimat, språk (bortsett från finskan), etnicitet och lagstiftning och politik så är vi väldigt lika varandra. Ändå finns väldigt väldigt markanta skillnader mellan de olika kulturerna i dessa olika länder.

Till exempel, alla finska filmer jag sett (ok, det är inte jättemånga, men ändå) innehåller en viss typ av melankoli, även komedierna. Vet inte hur jag ska beskriva denna melankoli på ett bra sätt...det är inte ren melankoli, det är någon form av social misär och ångest nästan. Lite som ett trolls strävan efter kärlek och värme som i slutändan garanterat går åt helvete och lämnar trollet ensamt tillbaka på ruta ett.

Så också denna gång. The Good Son. Den var inte dålig. Men jag vill heller inte säga att den var bra. Jag tror att en stor anledning till varför jag tyckte om att se på den var att jag inte befinner mig i Finland nu. Det var som ett snabbt besök till Finland med bekanta landskap, ett bekant språk, bekanta karaktärer (ett gäng dekadenta konstnärer, been there, done that). Hade jag varit i Finland hade jag förmodligen inte ens sett hela filmen. Men den hade ändå en verkan. Moderns gestalt väckte känslor i mig. Jag avskydde henne. Äckliga, oansvariga, narcisistiska människa! Och den stackars lillebrodern, som helt oskyldig tvingas finna sig mitt i en smet som andra lagat. Vet inte om jag vill säga åt er att se den, eller om jag tycker det vore bättre att ni struntade i hela filmen. Gör som ni vill.

Den danska filmen började väldigt bra! Tänkte i början att här har vi en riktigt bra film! Men sen någonstans halvvägs bara dog den. Känns som att skribenterna bakom filmen tröttnade på att skriva den halvvägs genom processen. Andra halvan var bara ett långt utdraget (och ganska förutsägbart) slut. Den kunde ha sagt precis lika mycket med åtminstone en tredjedel mindre tid.

Så.

Imorgon ska jag till Bareum kulturhus för att se Cirkus Cirkör! Ser fram emot det otroligt mycket! Fast samtidigt är jag lite rädd för att bli besviken, har sett så mycket Cirkör (och annan cirkus också för den delen) att det blir svårare och svårare att bli överraskad. Allt blir bara upprepning. Som tur är har Cirkör ändå lysande artister med både otrolig närvaro som otrolig teknik! Ska bli spännande att se!

Creative insanity

Ok, dags att ta sig själv i kragen igen och skriva lite!

PUSHWAGNER!

Såg dokumentären om honom på Operahusets tak. OTROLIGT bra dokumentär! Fint fotografi, bra soundtrack, dekadens och misär serverat med humor. Se den! Och vem tror ni sprang upp på scen precis innan filmen skulle börja om inte Pushwagner själv! Spinkig och skranglig i svart kostym, vit skjorta, svart slips och svarta solglasögon (trots att solen gått ned för ett par timmar sen). Oförutsägbar och lite galen. Eller kanske inte ens så lite.

bild från www.vg.no

Igår hade vi invigning av vår nya utställning på jobbet - "Pionér i 3D-printdesign, Freedom of Creation". Personligen är jag helt eld och lågor över denna utställning! Helt galet fascinerande! 3D printning är nytt för mig så jag lär mig samtidigt mycket. Tänker inte ge mig på att försöka förklara vad 3D printning är för något, så där tekniskt alltså, det jag förstått är att det är helt fantastiskt och att möjligheterna är oändliga! Läs mer på FOC's hemsida. En av designerna bakom FOC var på plats igår, Janne Kyttänen. Han tog sig tid och var tålmodig nog att förklara för mig vad det hela går ut på och hur det fungerar, tackar för det jag. Är ni i Oslo så tycker jag absolut ni ska kika in, alla som varit in på galleriet hittills har blivit lika fascinerade som jag själv är!

bilden är från FOC's hemisda, www.freedomofcreation.com

Både dokumentären och denna utställning och människorna bakom bägge två får mig att tänka på förhållandet mellan kreativitet, innovation, genialitet och galenskap. It is a fine line! Utan människor som är beredda att korsa den linjen skulle vi inte ha något!

Anbefales

Imorgon orkar jag skriva om helgen. Till dess kan ni läsa bloggen jag lagt till i blogglistan här. Jag gillar den.

The blue season

På väst fronten intet nytt

Idag är det kulturnatt i Oslo! Vad jag ska göra då? Jobba och träna. Tur att vi i alla fall har lite servering och (förhoppningsvis) bra musik på jobbet ikväll.

Sensommar

Jag tror hon har tränat...

Var på konsert igår med Oslo Filharmoniska. Jukka-Pekka Saraste dirigerade och Yuja Wang spelade...I'm speachless! Se på videon här under istället.

Pecha Kucha 8.9

Jaha, då har man varit på Pecha Kucha för första gången.

I det stora hela var det väldigt inspirerande att höra folk tala om sina projekt.

Riitta Ikonen och Karoline Hjorth var bra. De var naturliga och fick med sig publiken med sin humor och väckte säkert intresse för sitt arbete.

Förutom dessa damer blev nog mina tre favoriter denna gång:

Vera Micaelsen som talade om samtidsbarnet och samtidskonsten. Hon ville lyfta fram att det görs väldigt mycket konst och kultur för barn men att fältet behöver bättre kommunikation internt. Bra ämne och en otroligt bra talare! Det här är vad som händer när man låter någon som verkligen tror på sin sak tala, det smittar av sig. Man vill nästan hoppa upp ur stolen och skrika JA!

Reinhold Ziegler som är smyckesdesigner. Jag har aldrig direkt reflekterat över huvudtaget på design av smycken. Har väl främst tänkt att de som sysslar med att designa smycken helt enkelt försöker skapa något de tycker är vackert. Därför var det otroligt intressant att höra på Reinhold. Han har undersökt fenomenet "identitet" och utifrån sina upptäckter designat smycken. De var inte världens mest underhållande tal, man brast inte ut i skratt och smyckena var inte direkt vad iaf jag skulle beskriva som vackra, MEN det fanns en så tydlig tanke bakom vart enda smycke att de blev otroligt intressanta. De alla uttryckte något, identitet. Jag lärde mig något nytt, me like!

Runar Gunnerud som är just den typens människa jag bara inte kan förstå, ni vet, den typen som älskar att gräva bland enorma mängder data och göra tabeller och figurer av det. Herregyyyyd, statistik är liksom det tråkigaste jag vet! Har fortfarande inte orkat lära mig SPSS. Men ämnet han nördat ner sig i var kärlek. Då hjälps det inte, man måste le. Han hade hämtat statistik från en dating sajt och lagat tabeller utifrån det. Det var roligt, man kände igen sig och han var duktig på att presentera det på ett kul och avslappnat sätt.

Kvällens ris däremot går till Rostislav Liska. O-M-F-G!! Jag vet fortfarande inte vad det var han snackade om! Att han överhuvudtaget inte förberett sig för detta var helt uppenbart! Det hela kändes som en jävligt dålig parodi på Andy Warhol, tänk Factory Girl. 6 minuter kändes som en evighet då han stod på scen.

Sist men inte minst, en video. Sorry, kunde inte låta bli.

p.s. För säkerhetsskull, en disclaimer, all and any av åsikterna i denna blog representerar inte min arbetsplats officiella åsikter, utan bara mina egna subjektiva, ibland väldigt kritiska, åsikter. Therre!

Pecha Kucha

Ikväll är det Pecha Kucha Night på DogA. Ska bli spännande att höra! Vi har en finsk konstnär med där, Riitta Ikonen, som ska berätta om sitt arbete tillsammans med den norska konstnären Karoline Hjorth.

Imorgon kväll blir det konsert med Oslo Filharmoniska ledda av Jukka-Pekka Saraste. Annars ser jag fram emot en riktigt lugn helg. Om solen skiner ska jag försöka ta mig ut och fotografera lite. Och kanske plocka kantareller.

Stating the obvious (men ibland behövs det)

Vackra saker gör mig glad. Ett vackert ansikte, en vacker sten, vacker musik, några vackra ord, vackra rörelser. Vad som helst, bara det är vackert.

När jag är glad är jag en bättre människa. Jag orkar mer. Är mer motiverad. Vill göra andra lika glada.

Om alla var glada och lyckliga, skulle de då finnas krig i världen? Jag tror hippiesarna på 60-talet var något på spåren (även om de kanske använde andra metoder).

Det här är ju egentligen ganska självklara saker. Det är trevligare att gå till en fin arbetsplats än en ful. Det är trevligare att jobba när man är glad. Har aldrig riktigt förstått stelheten och seriösiteten (är det ett ord? nu är det) inom företagsvärlden. Allt ska vara så jäkla allvarligt och seriöst. Por que?

Särskilt nuförtiden då det hela tiden talas om kreativitet och innovation inom företagen.

Connect the dots liksom, det är inte så jäkla svårt! Glada människor, bättre resultat. Även ekonomiskt. Och nu är det bevisat med studie till och med! Läs den här. Och för att öka kreativiteten på jobbet? Do this.