I det stora hela var det väldigt inspirerande att höra folk tala om sina projekt.
Riitta Ikonen och Karoline Hjorth var bra. De var naturliga och fick med sig publiken med sin humor och väckte säkert intresse för sitt arbete.
Förutom dessa damer blev nog mina tre favoriter denna gång:
Vera Micaelsen som talade om samtidsbarnet och samtidskonsten. Hon ville lyfta fram att det görs väldigt mycket konst och kultur för barn men att fältet behöver bättre kommunikation internt. Bra ämne och en otroligt bra talare! Det här är vad som händer när man låter någon som verkligen tror på sin sak tala, det smittar av sig. Man vill nästan hoppa upp ur stolen och skrika JA!
Reinhold Ziegler som är smyckesdesigner. Jag har aldrig direkt reflekterat över huvudtaget på design av smycken. Har väl främst tänkt att de som sysslar med att designa smycken helt enkelt försöker skapa något de tycker är vackert. Därför var det otroligt intressant att höra på Reinhold. Han har undersökt fenomenet "identitet" och utifrån sina upptäckter designat smycken. De var inte världens mest underhållande tal, man brast inte ut i skratt och smyckena var inte direkt vad iaf jag skulle beskriva som vackra, MEN det fanns en så tydlig tanke bakom vart enda smycke att de blev otroligt intressanta. De alla uttryckte något, identitet. Jag lärde mig något nytt, me like!
Runar Gunnerud som är just den typens människa jag bara inte kan förstå, ni vet, den typen som älskar att gräva bland enorma mängder data och göra tabeller och figurer av det. Herregyyyyd, statistik är liksom det tråkigaste jag vet! Har fortfarande inte orkat lära mig SPSS. Men ämnet han nördat ner sig i var kärlek. Då hjälps det inte, man måste le. Han hade hämtat statistik från en dating sajt och lagat tabeller utifrån det. Det var roligt, man kände igen sig och han var duktig på att presentera det på ett kul och avslappnat sätt.
Kvällens ris däremot går till Rostislav Liska. O-M-F-G!! Jag vet fortfarande inte vad det var han snackade om! Att han överhuvudtaget inte förberett sig för detta var helt uppenbart! Det hela kändes som en jävligt dålig parodi på Andy Warhol, tänk Factory Girl. 6 minuter kändes som en evighet då han stod på scen.
Sist men inte minst, en video. Sorry, kunde inte låta bli.
p.s. För säkerhetsskull, en disclaimer, all and any av åsikterna i denna blog representerar inte min arbetsplats officiella åsikter, utan bara mina egna subjektiva, ibland väldigt kritiska, åsikter. Therre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar