Still alive...barely

Jag har ett väldigt omväxlande jobb. Igår bestod min arbetsdag av att med hjälp av tre medarbetare bära in 4000kg timmerstockar för den utställning vi håller på att sätta upp för tillfället.

Min näsa kliar av allt sågspån. Och jag har inte hunnit sova ordentligt på ett tag. Koncentrerar mig på att ta mig igenom den här veckan bara. Invigning på torsdag kväll, little black dress, vin, stelt mingel, kindpussar, god middag. På fredag morgon drar jag till Liverpool. Ser fram emot det.

So many trees, so little time

Det är inte brist på kulturupplevelser som gjort att jag inte skrivit på ett tag, snarare det motsatta! Har sprungit runt som en galning på sista tiden och inte riktigt haft tid att sätta mig ned i lugn och ro och tänka igenom allt jag sett.

Nu då.

Var och såg en spelning med finska Siinai. De hade redan börjat spela då vi kom in i lokalen och min första tanke när jag såg dem på scenen var "skämtar ni?". Där stod två killar med bas och gitarr och hår som var just tillräckligt långt för att täcka ansiktet, en kille med synth-lugg som förstås spelade synth och gjorde miner som mest liknade något man kan se hos män då de har sex, och en kille som satt bakom ett trumset med bar överkropp och som blundade och rörde på huvudet som om han trippade på acid. Inte alls min typ av musik och det jag såg på scen var så otroligt kliché att det var väldigt svårt att ta dem på allvar. Men men...jag lyssnade. Och ärligt talat så var de inte så dåliga. Som sagt, inte sådant jag själv lyssnar på, men helt klart duktiga på det de gör.

Några dagar senare var jag på samma ställe igen. Denna gång för en spelning med Sigrun & the Kitchen Band. De spelar något som jag klassar som söndagsmusik. Sån där som får solen att skina och mig att slappna av. Extra plus får de också för att sångerskan inte bara sjunger, utan framför sångerna med känsla. Jag tror på det här bandet!

Samma kväll gick vi också på en annan spelning. Inte alls samma stil, från två helt olika världar dessa två spelningar. Nummer två var med Leningrad Cowboys, ett legendariskt finskt band som varit aktiva i över 20 år. Det lustiga är, att trots att jag vetat vilka de är sedan barnsben så kan jag inte minnas att jag nånsin skulle hört deras musik förr. Och för att vara ärlig var mina förväntningar rent musikaliskt inte alls höga. En bra show förväntade jag mig dock och det fick vi!! Musiken var bättre än jag förväntat mig och showen var precis som den skulle vara, ordentligt party!! Tror dessutom vi var yngst i hela publiken och måste säga att det var kul att se alla "gamlingar" rocka loss. En god vän till mig är dansare för bandet och det var egentligen huvudorsaken till varför vi var på spelningen. Vi stod förstås längst fram och lite kul var det faktiskt när de båda dansarna serverade oss gratis öl från scenen och när deras sångare kom och frågade om vi var från Finland. Festen fortsatte backstage efter spelningen och den var minst lika bra där som på scen. Egentligen hade jag hoppats kunna skriva något vasst och kritiskt om detta band men det går faktiskt inte. De är på sätt och vis ett skämt, men de gör sin grej och de gör den väldigt väl och de är duktiga musiker. So get over yourself and give them a chance!

Bilden är från bandets officiella facebook sida.

Tro inte att det slutar här. Sedan sist har jag förutom alla dessa spelningar också hunnit se en dansföreställning! Tsuumi danskompaniet från Finland var här i veckan och visade sin föreställning "Mighty" som är löst baserat på det finska nationaleposet Kalevala. Jag älskar dans. Men jag älskade inte den här föreställningen. Koreografierna var bra och dansarna var duktiga så själva dansen var en glädje att se. Men där var så mycket annat som inte fungerade alls för mig. Rent dramaturgiskt var det en enda röra! Det hoppade från tema till tema och sinnesstämning till sinnesstämning utan någon som helst röd tråd i det hela. Scenografin var för mig totalt osammanhängande (kanske för att jag inte är särskilt bekant med Kalevala) och kostymerna förstod jag mig inte alls på. Männen hade moderna kläder som jag tyckte fungerade väldigt bra, medan damerna hade gammeldags klänningaroch helt hemska peruker. Jag förstod inte den kontrasten alls. Var damernas traditionella klädsel något slags sätt att understryka förbindelsen till det gamla traditionella Kalevala? I så fall var det helt onödigt och snarast att underskatta publiken. Näe, som helhet var jag inte alls övertygad av denna föreställning. Tur för dem att de har duktiga dansare.

Så till sist, jag var tidigare i veckan på en workshop för fysisk teater som arrangerades av Norskt skuespillersenter och undervisades av Ingvild Lien. Helt fantastiskt! Så kul att arbeta kreativt med kroppen! Ingvild var en oerhört bra lärare och jag känner att jag fick med mig många nya nyttiga metoder som jag kan vidareutveckla efter egna behov.

Att vara förälskad

Cirkus Cirkör var i Oslo och jag hoppas verkligen att ingen missade det!

Minns inte riktigt när jag såg Cirkus Cirkör för första gången, men det måste varit någon gång 2000-2002. Ungefär tio år sedan oavsett. Sedan dess tror jag att jag har sett alla deras föreställningar. Undermän har jag inte sett ännu. Kanske finns där någon till jag missat, men i princip har jag sett allt. När jag läste marknadsföring och vi hade seminarieuppgift att skriva om organisationskultur skrev jag om Cirkus Cirkör. Cirkör är helt enkelt en av anledningarna till att jag överhuvudtaget börjat arbeta med cirkus.

Det är lite av en lovestory, i början var allt de gjorde helt fantastiskt och de fick mig att känna saker jag aldrig tidigare kännt och jag ville bara ha mer mer mer. Sen efter ett tag kom vardagen och det kändes som att de började upprepa sig lite, jag såg nya föreställningar och kände att det här har jag redan sett. Nu har det gått ett par år sedan jag såg dem sist och det var ett kärt återseende! Jag mindes igen vad det var som från första början tilltalat mig och blev nyförälskad igen.

Det var fortfarande Cirkör men utan vissa attribut som blivit näst intill klichéer (ingen var naken och ingen skrek). Det var som att de mognat lite, blivit lite äldre. Samma galenskap och visuella språk, men lite mer sofistikerat, lite mer reflekterande, lite mindre uppmärksamhetstörstande tonåring liksom. Som att de insett att de inte behöver trycka upp allt i ansiktet på en, som om de insett att de går inte att förbise dem för de är faktiskt så bra!

De vågade visa sårbarhet och blev människor vi alla kan relatera till utöver att vara fantastiska artister. Jag är kär igen.

Och musiken har jag fortfarande på hjärnan, men det gör absolut ingenting alls.