It's all about me

Gör reklam för mig själv. Här är lite av vad jag sysslar med vid sidan av skolan.

this is where it starts

Här följer nu det sista inlägget i denna blogg i samband med kursen kulturledarskap. Nog kommer jag fortsätta blogga här framöver också, men då i eget tempo =)

Avsluter med att blicka lite framåt. Läste igenom undervisningsministeriets utgivning "Kulttuuripolitiikan strategia 2020" (den finns här)

Var befinner sig denna bransch om en sådär tio år? Det är något jag tycker alla vi som har ett intresse i att arbeta inom denna bransch bör fundera på med jämna mellanrum. I denna utläggning skriver ministeriet att kultur främjar befolkningens hälsa, bildning och livslånga lärande, företagslivet och anställningsgraden, geografiska områdens livskraft, teknologiskt kunnande och innovation.

Det är inte illa pinkat för en bransch där de arbetande arbetar under väldigt tråkiga omständigheter (se föregående inlägg). Ändå tror jag på att det ligger en sanning i detta påstående! Men för att leva upp till detta krävs många förändringar. Anställningsvillkoren måste bli bättre. Den stora grå massan (alltså du och alla dina kompisar) (ok, jag med) måste inse och acceptera kulturen som sådan den beskrivs här ovan. Det måste någon gång bli slut på att vi som jobbar inom kulturbranschen alltid ska behöva förklara och försvara det vi gör om den nu har så stor inverkan som utbildningsministeriet menar.

Avslutar med ett par rader ur samma rapport och tackar där med för denna kurs!

"Kulttuuri rikastaa yksilöiden ja yhteisöjen elämää. Vahva identiteetti ja oman kulttuurin ja kulttuuriperinnön tuntemus auttavat ymmärtämään ja arvostamaan myös muita kulttuureita."

Delat ansvar

För att ytterligare belysa den komplexitet som präglar kulturbranschen, denna gång TEMEs medlemmar vill jag som näst sista artikel lyfta fram en artikel i Meteli nr 6/10 av Aulikki Raatikainen och Hannele Vettainen som beskriver lite vilken typ av arbetsförhållanden som är rådande på denna marknad.

Artikeln presenterar resultaten av en undersökning som 647 av TEMEs medlemmar svarat på angående sina jobb under de senaste två åren. Majoriteten av dem som svarat kommer från teater sidan, resterande från tv, film, dans och cirkus.

Det undersökningen visar, vilket förstås inte var någon överraskning för någon, är att majoriteten jobbar i visstidstjänster (59% inom teater, 60% inom dansskolor och så mycket som 80% inom filmindustrin).

- 23% saknar skriftliga anställningsavtal.

- Endast 70% har på sitt senaste jobb fått lön enligt kollektivavtalen.

- 30% har inte fått sjukersättning då de varit borta från jobbet på grund av sjukdom.

- 39-56% (beroende på bransch) har inte fått ersättning för söndagsarbete.

- 22-56% har inte fått ersättning för övertid.

Så förutom att detta är en bransch där det överhuvudtaget är svårt att få jobb, så arbetar majoriteten under förhållanden som i andra branscher inte skulle accepteras. Själv anser jag att ansvaret till viss del ligger på arbetarna själva, de måste aktivera sig i sina fackförbund i större utsträckning. De måste låta bli att ta jobb med undermålig lön. Det svåra är att just eftersom jobben är så få så är det många som känner att trots att de inte får den lön de förtjänar så har de heller inte råd att låta bli att ta ett jobb då det finns ett att få.

Vet själv att många tänker att det är bättre att jobba inom sin egen bransch för dålig lön än att behöva jobba med något man inte är intresserad av. Denna inställning måste ändras! Arbetare inom dessa branscher har rätt till samma fördelar som alla andra! Deras arbete har ett värde (se bara på föregående inlägg)! De måste själva tro på värdet av sitt arbete och våga kräva bättre ersättning för sitt arbete.

Men, de behöver också hjälp från de som leder dem. Även dessa ledare har ett ansvar! Personligen förstår jag inte hur man kan leda inom en bransch om man inte har respekt för branschen ifråga. Att inte ge sina anställda de förmåner de har rätt till är i min syn att inte ge dem den respekt de förtjänar.

Hurra för konsten!

"Tänk om konsten, som påverkar de snabbaste delarna av hjärnan, kunde liksom bakvägen ruska om chefspersonens sinnelag? Ta sig förbi överjagets hämningar och invanda tankemönster?"

Läs den här artikeln.

Har precis läst den och känner att den absolut bör uppmärksammas. Jag känner att den ligger i linje med mina tidigare två inlägg. Den är inne på samma sak, nämligen att konsten är något väldigt komplext, men att den faktiskt påverkar oss människor. Förmodligen mer än vi själva ens är medvetna om.

Jag är riktigt glad att den här typen av undersökningar faktiskt görs, för den är så konkret att till och med en nationalekonom eller ingenjör måste förstå den. Att detta faktiskt går att mäta är också bra eftersom det annars ibland kan vara väldigt svårt att få folk som inte är så intresserade av konst (eller rättare sagt inte ännu vet att de tycker om konst) att förstå det vi alla som är intresserade av det redan vet; att det påverkar oss positivt.

Den här artikeln är också ett bra exempel på hur konst kan användas inom andra branscher. Säkerligen har konst och kulturbranschen mycket att lära av företagsvärlden, men lika sant är att företagsvärlden har mycket att lära av konsten.

För den som är lat och inte orkar läsa artikeln så handlar den om ett experiment där deltagarna inte fått några instruktioner utan bara "utsatts" för konst i form av kända texter höglästa och musik i ett mörkt rum. 13 gånger under en period på tio månader. Alla dessa deltagare är chefer och ledare i olika företag inom olika branscher. Efter experimentet har blodprov tagits på chefernas underordnade. Resultatet var att efter experimentet hade de underordnades nivå av hormonet DHEA-S ökat i förhållande till kontrollgruppen som bestod av underordnade vars chefer under samma tid fick gå en konventionell ledarkurs.

"Hormonet DHEA-S är liksom själva livsgnistan. Det är det som väcker nya celler till liv som ersätter det dryga kilot av vår kropp som avlider varje dygn. Om DHEA-S sjunker, vilket inträffar när vi blir stressade eller känner att livet är en trasa, bildas färre celler och förfallet tar över. Vi tappar orken, blir lättare sjuka och åldras i förtid. Och omvänt. Man blir pigg och yster när hormonnivån stiger. Vilket det alltså gjorde hos folk vilkas chefer var tredje vecka bombarderats med litteratur, musik och omöjliga frågor. De blev frejdigare till sinnes, fick stadigare självkänsla, sov bättre och orkade mera."

Blows your mind, doesn't it?

Kulturlandskapets många ansikten

Fortsätter på samma tema som i tidigare inlägg. Det är först nu när jag läser dessa artiklar som det verkligen slår mig hur tydligt det trots allt är att denna kurs inom kulturledarskap anordnas av Hanken. Allt är väldigt organisation och ledarskaps vinklat. Vilket det i viss mån förstås också ska vara. Men nu när jag läser dessa inser jag att det som saknats under den här kursen är just en spegling, inblick eller hur man vill uttrycka det, i det verkliga kulturlandskapet, så som det ser ut idag, här, i Finland. Lite vad Petra också var inne på i sitt förra inlägg.

Artikeln jag nu läst handlar inte om ledarskap, men den är väldigt relevant för någon som vill arbeta med ledarskap inom denna bransch. Den handlar om teaterfältet i Finland, med det fria fältet i jämförelse med det statligt stödda fältet.

Den beskriver ett väldigt splittrat fält med ett antal teatergrupper där verksamheten drivs på en i bästa fall plus-minus noll nivå ekonomiskt. Här råder fri marknadsekonomi! Alla tävlar om samma publik oavsett storlek på budget eller huruvida de ens har en egen fast lokal. (Säg mig i vilken annan bransch än kulturbranschen majoriteten av privata företag arbetar utan egna lokaler?)

De flesta av teatergrupperna i det fria fältet är marknadsföringsmässigt beroende av kritiker eftersom de inte har råd att köpa annonsplats i samma tidning. Författaren till artikeln, Pauliina Feodoroff, ställer frågan om inte marknadsföringen borde förbjudas helt? Det är ingen som har råd med den, att till exempel försöka branda en teater kostar alldeles för mycket pengar. Hon menar att vi istället borde omvärdera teaterns roll. Varför finns den? Ursprungligen har den finska teatern sin start i att bygga en nationalkaraktär och stärka finska språkets roll. Är det fortfarande dessa premisser som ligger bakom teatrarnas existensberättigande?

Något hon påpekar, och som i min mening är mycket sant, är att det som i stor mån gör det omöjligt för de fria grupperna att konkurrera på denna marknad är att de statligt stödda teatrarna spelar i en helt annan division budgetmässigt. Har man ingen som helst inblick i denna värld skulle detta kunna väcka frågan om varför det då överhuvudtaget bör finnas ett fritt fält. Själv anser jag detta behov som så pass uppenbart att jag inte tänker gå in på den diskussionen.

Men, summa summarum, så länge vi har statligt stödda teatrar kommer de fria teatergrupperna vara beroende av bistånd. En grupp teatrar kommer inte kunna bära sina egna kostnader så länge det finns en annan grupp som inte ens behöver försöka att göra det.

Att förstå den här sortens problematik, och inte bara se kulturbranschen som vilken annan bransch som helst som fungerar under samma förutsättningar som andra branscher tror jag är A och Ö för den som vill jobba som någon form av ledare inom en sådan här bransch.

(Och på tal om ledare inom den här branschen, det är ofta producenter. Problemet här är att producenterna måste sköta allt från städning till budgetering till marknadsföring till bokföring för att konstnärerna ska vara befriade från detta och kunna koncentrera sig på det kreativa arbetet. Detta är dock en helt egen diskussion som vi får återkomma till senare.)

Kulturledarskapets många ansikten

Efter att nu ha skrivit om ett antal artiklar som varit koncentrerade på konst och kultur som business och även på ledarskapet ur samma synvinkel vill jag skriva om andra former av kulturledarskap som jag tycker är minst lika viktiga. Om de ledare som verkligen leder en grupp människor, som inspirerar och utmanar sina "underordnade", eller vad man nu vill kalla dem, istället för att leda en samling administrativa och operativa funktioner som stödjer den primära verksamheten.

Först ut i denna serie tänkte jag skriva om Larisa Afanasieva. Hon är uppvuxen i Sibirien, en fem dagars tågresa från St Petersburg, i väldigt dystra förhållanden. Dessa förhållanden fick henne att vända sig till gatan och diverse dåliga intressen där. Själv säger hon att hon var en riktig huligan som lärarna såg som ett hopplöst fall.

Vändningen för henne kom då hon lite av en slump fick chansen att börja studera teater vid en lokal konstskola. Detta ledde henne vidare till teaterstudier i St Petersburg. Trots att hon ansåg sig få mycket av teatern tröttnade hon snart på den och dess begränsningar. Hon säger sig inte tro på teatern som helhet.

Istället lämnade hon teaterstudierna och grundade en cirkus för St Petersburgs gatubarn. Dessa är barn som hamnat utanför samhället, som ingen tror på och som ingen satsar på. Svårigheterna har varit enorma, under nio år har de fått flytta från lokal till lokal 10 gånger, att hitta sponsorer för att sådant här projekt i Ryssland har också varit näst intill omöjligt. Trots detta fortsätter hon sitt arbete. Varje dag försöker hon hitta på nya sätt att finansiera verksamheten. Hon gör det för barnen för att hon själv varit i samma situation och menar att cirkusen är ett redskap för barnen där de kan lära sig dels ett yrke, men framförallt ansvar för både sig själva och för andra samt finna en tillit till sig själv och sitt egna värde. I cirkusen finns ett visst spänningsmoment alltid med, det är en tillvaro på gränsen, inte olikt barnens vardag. 2009 var de i Helsingfors och uppträdde under en vecka, jag missade det =(

Det är den här typen av ledare som jag tror gör kulturbranschen unik. Dessa visionärer som ser ett värde i konsten som inte går att kvantifiera i termer av pengar. Var finns dessa inom företagsvärlden? Säkerligen finns de, men de som gör detta unikt om man jämför företagsvärlden med kulturvärlden är att de inom företagen som gör sådant här gör det utifrån en känsla av ansvar för andra människor (vilket självklart är beundransvärt) medan de som gör sådant här inom kulturen gör det dels av en ansvarskänsla, men också utifrån tron att konst och kultur kan tillföra människors liv en rikedom som pengar aldrig kan komma i närheten av. Förmågan att förverkliga sig själv är inte beroende av pengar. Konst och skönhet är inte beroende av pengar. Men dessa saker kan ge människor lycka. Kan pengar det?

Det här är en aspekt jag tycker är väldigt viktig att komma ihåg då vi läser kurser som denna om kulturledarskap (och likaså då dessa kurser planeras). Kultur är idag business, men det har ett värde även långt bortom denna monetära aspekt. Glömmer vi detta förlorar vi substansen.

(Artikeln ifråga går att läsa i Meteli nummer 5, 2009. Meteli är TEME:s medlemstidning och TEME är fackförbundet för teater, dans, cirkus och film- och TV-produktion.)

För balansens skull liksom

måste måste måååååååååsteee

Ok, det är dags att ta tag i den artikel som kändes allra mest jobbig första gången jag läste den. Sparade den nu till sist av de obligatoriska artiklarna. Hesmondhalg, "Assessin the Cultural Industries" here we go...

Utgångspunkten för denna artikelns är alltså att lägga en grund utifrån vilken vi senare kan studera förändringar inom de kulturella industrierna. Detta har för författaren lett till två typer av frågor, dels de om förändringens utsträckning och dels de angående utvärdering och kontinuitet av förändringarna.

Produktionen av kultur industrierna kan delas in i tre olika eran, den första sträcker sig från medeltiden till 1800-talet. Under denna era var konstnärer ofta kommissionerade eller finansierade av aristokrater, adel eller kyrkan. Det fanns även så kallade artisaner som handlade självständigt. Efter denna era följde den av "market professionals" (kommer inte på någon bra översättning). Denna era sträcker sig från 1800-talet fram till början av 1900-talet. Under denna era blev det vanligare att olika former av konstverk producerades för försäljning. Tack vare industrialiseringen ökade människors mängd av fritid och disponibel inkomst, detta var förutsättningen för att kulturella industrier kunde börja utveckla en mer marknadslik struktur. Den tredje och sista av dessa tre eror är den vi förmodligen fortfarande befinner oss i och som haft sin början i det tidiga 1900-talet. Här talas om "corporate professionals" (igen, ingen bra översättning till hands). Den kulturella marknaden har under denna era blivit mer professionell, utvecklingen har, framför allt sedan 1950-talet, varit explotionsartad. Teknisk utveckling har skapat helt nya kanaler för denna industri i form av biografer, radio och TV. Även marknadsföring har blivit mer viktigt under denna era.

Därefter följer en lång utläggning om hur de kulturella industrierna förändrats genom "commodification" alltså att kultur gjorts om till föremål vars uppgift inte bara är att vara användbara utan också utbytbara och försäljningsbara, hur kapitalismens framväxt påverkat de kulturella industrierna genom uppväxten av oligopola marknader inom tidnings, radio och filmbranschen. Med andra ord, hur kultur blivit business.

Där näst ges en beskrivning av kulturella organisationer och vilka aktörer som finns inom dessa organisationer, så som kreativ personal, teknisk personal och administrativ personal. Denna diskurs leder naturligtvis in på frågan i vilken utsträckning den kreativa personalen har kreativ frihet i sitt arbete och den ack så bekanta dikotomin mellan konst och kommers. Allt detta har resulterat i (håll i er nu, för här kommer den största och viktigaste sanningen i denna artikel) att de flesta kreativa arbetare, dvs konstnärer, är antingen anställda i bristande omfattning eller underbetalda, och som författaren av artikeln också påpekar är detta inte alls något som bör ses som ett naturligt fenomen utan snarare ett resultat av ett ekonomiskt system och kulturella omständigheter. Dessa omständigheter inkluderar konstnärers bristande förmåga att förena sina krafter för att försvara sina intressen. Anledningen till denna bristande förmåga förklarar författaren med det faktum att den interna konkurrensen konstnärer emellan är så pass stor.

Till sist diskuteras mångfald vs mängd samt kvalitet. Att vi har miljarder av tv och radiokanaler att välja mellan innebär inte nödvändigtvis att vi har någon enorm mångfald, en viktig iakttagelse som jag håller med om.

Allt som allt, den här artikeln var nog inte riktigt så hemsk som jag mindes, lite för saklig bara för min smak. Men författaren har mina sympatier helt och hållet. Den viktigaste frågan, som jag ser det ur min synvinkel, som han ställer är huruvida belöningarna och omständigheterna för kulturarbetare förbättrats?

Peace!

A måste bli mer som B, och B måste bli mer som A

Idag har jag skrivit fyra sidor på en skoluppgift, målat om en stol, tvättat en maskin kläder, diskat, städat, hållit ett 1,5h capoeira pass, bokat biljetter till min capoeira lärare för att komma hit från Australien och varit ute och ätit med en kompis. Vill med detta bara påpeka att fredagar är min lugnaste dag i veckan.

Imorn 1,5h träning, skriva två sidor, 2h träning till, dammsuga och tvätta badrummet, laga förrätt för fem personer, äta middag här hemma med fem personer och förmodligen gå ut. Dessutom kommer en kompis och en regissör jag inte känner sova över här imorn eftersom de är i Åbo för att arbeta med en ny föreställning.

Nog om mitt liv, ska istället nu ge mig på artikeln av Scott & Lurry (? har lite svårt att tyda Eerikas eller Ninas handstil på artiklarna, så jag vet inte riktigt vem som skrivit vad). Titeln lyder "Introduction: Theory - Some Signposts" och mitt mål är att låta som om jag vet vad jag talar om.

Artikeln startar så långt bak som i det feodala samhället för att fortsätta med upplysningen vars syfte var att sätta människan fri, vilket den i viss mån också gjorde, men samtidigt medförde den nya bojor som människorna själva satte på sig i sin strävan efter frihet. Från att vara födda till en viss social roll i samhället var människan nu fri, sin egen lyckas smed så att säga. Människan blev också frigjord från kyrkans läror om moral och synder.

Paradoxalt nog, efter att ha frigjort sig från ett feodalt samhällssystem byggde människan upp en ny social hierarki där institutioner, disciplin och industrialism återskapade i princip samma system som den man just frigjort sig ifrån. Frigörelse byttes ut mot dominering. Min gissning är att detta var, kanske på ett undermedvetet plan, en form av försvarsmekanism mot den överväldigande mängd möjligheter denna frigörelse bar med sig. Får vi för mycket att välja från klarar hjärnan inte av det och det blir kortslutning, därför bättre att sätta upp gränser även där sådana av naturen inte finns. Det blev för mycket, det gick inte att hantera, kontrollera, och människan ser ju gärna sig själv som en rationell varelse som kontrollerar och styr sin omgivning även om detta är långt ifrån sanningen. Kanske är att erkänna att vi har noll kontroll fortfarande för läskigt.

Försöker hitta tillbaka till ämnet i artikeln. Märker att det denna tid på dygnet är lätt hänt att tankarna flyger iväg i associationsmönster som inte ens bör försöka beskrivas.

Denna frigörelse, eller rättare sagt byte av fängelse, innebar att kulturen, som tidigare varit en fristad, nu hamnade under instrumental rationalitet. Och plötsligt är vi i Hollywood, i en tid där kulturen förlorat sin status som allmänbildande av folket och istället blivit ett maskineri för att kontrollera folket. Enligt artikeln alltså. Själv håller jag väl inte riktigt med. Jag håller med om att den oligopol som styr vad som visas och sänds i media (vilket i denna artikel i princip ersatt kultur) är av ondo. Vi ser ner på kommunistiska länders propaganda utan att vidare reflektera över vem det är som bestämmer vad vi själva tar del av och som därmed utgör de referensramar efter vilka vi utformar vår egen moral...Själv tror jag att det finns olika aspekter av kultur, och en av dessa aspekter är den som, om man vill, kan kallas propaganda. Alltså något som använts för att kontrollera och påverka människor. Och att påstå att detta är endast och enbart dåligt är väldigt trångsynt. Att ha någon form av gemensamma normer är en förutsättning för ett samhälle. Att däremot sedan fördöma andra med andra normer är ignorans. Men av någon anledning tror vi människor alltid att vi vet bäst, oavsett vilka dessa "vi" är. Lustigt.

Varför inte bara live and let live liksom?

Artikeln påstår också att i vår tid, då kultur dominerar både vår ekonomi och vår vardag har kultur slutat vara en fråga om representation och istället blivit "tingifierad" (materialiserad hade kanske varit en bättre översättning, men tingifierad låter mycket roligare). Alltså vadå? Jag trodde att kultur alltid tagit både materiella former, konsthantverk, kläder etc, som immateriella former, musik, dans, ritualer. Samhället har utvecklats och kulturens materiella former likaså, inget nytt med det. Det som kanske kan ses som nytt är att kulturen blivit business, att den blivit något man säljer.

Men är inte också detta en ganska naturlig utveckling om vi tar hänsyn till att samhället och ekonomin förändrats från byteshandel till monetär handel?

Artikeln går sedan vidare på utvecklingen av brand tänkandet jämfört med traditionell försäljning av varor och menar på att en av de stora skillnaderna är att via konstruktionen av brands har både produktion och konsumtion blivit processer av olikhetsskapande. Varor är generiska, brands är unika. Det här är ett område där jag ganska långt skriver under det som sägs i denna artikel. Det ÄR väldigt intressant det här med brands - hur vi bygger upp vår egen identitet genom de val av vilka märken vi köper. Jag har länge funderat på hur det här med branding skulle fungera inom kultursektorn. Jag menar visst förekommer det redan nu, olika teatrar har lite olika image och så vidare. Men om vi tänker just på till exempel scenkonsten så har jag funderat på om det inte vore vettigare att lägga mer energi på marknadsförandet, brandingen, av en teater eller cirkusgrupp och mindre på marknadsföringen av enskilda föreställningar dessa grupper sätter upp? Lyckas man få människor att identifiera sig via vad en grupp står för, representerar, är väl sannolikheten större att människor också går och ser deras föreställningar bara för att de vill synas där bland alla de andra som också går och ser dessa föreställningar.

Men men, något som jag tycker är väldigt intressant i denna artikel är det nästan paradoxala (märk, det är andra gången i samma inlägg jag använder begreppet "paradoxalt", kanske säger också det något om kultur i allmänhet) i hur det ena stunden påpekar och, som jag tolkar det, kritiserar det faktum att kulturen materialiserats, kommersialiserats, t.ex. merchandise kring filmer, t-shirtar och programblad på teatrar osv, för att sedan på nästa sida påpeka att försäljningen av fysiska varor i dagens konkurrens måste upplevelsefieras. Att köpa ett par sjyssta pjuck räcker inte längre, det ska vara en upplevelse, alla sinnen ska vara involverade! Samtidigt som upplevelsen av en fantastisk föreställning räcker inte, vi måste få köpa med oss en t-shirt eller ett programblad så att vi har ett fysiskt bevis på att vi upplevt något.

Håhåjaja, vi är för lustiga vi människor. Det fina i det hela skulle väl kunna vara att vår syn av människan blivit mer holistisk, att vi vill erbjuda något mer! Något för alla sinnen!

Nog om detta. Gillade artikeln.

Explaining the cultural industries?

Artikeln med samma titel som detta inlägg, minus frågetecknet, börjar med frågan varför kulturindustrierna förändrats så mycket under de senaste 30 åren för att sedan gå vidare med att konstatera att i komplexa samhällen finner man sällan enkla lösningar på sådana frågor.

Precis.

Anledningen till, och problemet med om man så vill, detta är precis som artikeln också tar upp, att kultur idag har kommit att betyda i princip allt och inget. Så hur ska någon då kunna studera något som ingen kan definiera eller avgränsa? Hur ska någon kunna avgöra huruvida två faktorer som korrelerar gör det av en slump, om där finns ett kausalt förhållande mellan de två, eller om där finns en "osynlig hand" med i spelet?

Trots dessa utgångspunkter ger sig författaren av denna artikel på ett försök att förklara vad kulturindustrin är samt hur och varför den förändrats som den gjort. Han menar att den mest lovande utgångspunkten är "the long downturn" som fick sin början på 1960-talet och som hade stor påverkan politiskt och ekonomiskt på stora delar av världen. Helt fel har han säkert inte, men som redan tidigare konstaterats, kultur är i princip omöjligt att definiera och därför är det svårt att studera detta område på ett systematiskt sett.

Att skylla på höger-extrema regeringar och ett splittrat och förvirrat vänster-fält känns lite lame på nåt sätt. Then again, allt det där var före min tid på jorden och jag har ingen som helst förmåga att se på den tidsepok (1960 fram till i princip 2000-talet) på ett objektivt sätt. Jag har på något sätt svårt att se kulturindustrin som politiskt bunden till endera, vänster eller höger, blocket. I min syn står kulturen utanför detta. Visserligen är de människor som arbetar inom kulturbranschen ofta eldsjälar som gör det de gör snarare av ett inneboende behov än en strävan efter pengar, vilket torde leda till sympatier med vänster-blocket samtidigt som höger-blocket småflinar mot dem för deras naivitet. Men samtidigt har kulturkonsumenter, om vi ser till scenkonst, bildkonst och musik, traditionellt kommit från höger-blocket och kulturen har varit något av en elit hobby som är få förunnad.

Med andra ord, konstnärerna är lite som mänsklighetens ambassadörer, de påverkas inte av gränser i samma utsträckning som gemene man.

Ovan broderier utesluter dock inte att den ekonomiska och politiska utvecklingen skulle haft någon påverkan på kulturindustrin. Självklart har den haft det, för som sagt, kultur är allt och inget. Kulturen går inte att separera från politiken eller ekonomin eller någon annan del av samhället heller för den delen. Och detta får mig att fundera på om det egentligen finns någon mening med att försöka tvinga in kulturindustrin i en mall som gör den mer konkret för att kunna undersökas. Måste allt här i världen vara på något sätt kvantifierbart? Varför? Kan vi inte bara acceptera att logik är en illusion och att det finns saker i världen vi aldrig kommer förstå och att det är helt ok? Måste allt dissekeras så till grad att där till slut bara är inälvor, skelett och skinn uppradade utan att summan av dessa kommer ens i närheten av det värde de hade som helhet?

Precis som det kan argumenteras för att ett företags största tillgång är den kunskap dess medarbetare bär på, som inte går att imiteras och som därför gör företaget unikt, skulle man kunna argumentera för värdet av kultur. I artikeln talas också om att kulturindustrin accepterats som något som kommer ha enorm effekt på ekonomierna i framtiden och att kulturindustrins utveckling måste stödjas på ett flertal sätt. Bland annat menas det här på att lagar kring immateriell rätt måste skärpas så att de verksamma inom denna industri kan tjäna mera pengar på det de gör.

Att allt alltid ska handla om pengar! I dagens informationssamhälle där vi inbillar oss vara så sofistikerade och what not, där vi värderar kunskap så högt som vi gör, tycker jag det är mycket mycket märkligt att vi fortfarande hänger upp oss på det här med pengar! Självklart ska man få betalt för sitt jobb, men inte fan är det någon människa som behöver en miljon i månaden!! Och tror sig någon på riktigt behöva det är det nog dags att börja omvärdera sitt konsumtionsbeteende. Pengar är såååååååååå ointressant i det stora hela (och jaaa, jag vet hur privilegierad jag är som kan uttrycka en sådan åsikt).

Artikeln nämner just också denna konflikt mellan kreativitet och begränsning, där man menar att skärpt lagstiftning på immateriell egendom hämmar kreativiteten. Jag tror där ligger mycket sanning i detta påstående.

Allt som allt är detta en mycket intressant artikel eftersom den väcker många frågor. Det är bra att dessa saker talas om och det är intressant att tänka på hur förändringar i en del av samhället har effekt på en annan del. Ändå undrar jag bara, för ente gången, varför vi inte kan acceptera kultur för vad det är, komplext och holistiskt?

Och ledsen att jag flummar iväg igen när det ändå handlar om en artikel om ekonomi och andra seriösa saker...kan inte hjälpa det.