måndag 20 augusti 2012

Guess who's back!?

Efter mycket om och men känns det som att det är dags att ta upp denna blogg igen. Vilket inte var helt lätt, hade helt glömt bort vad jag hade för inloggningsuppgifter, nu har jag dock skaffat nya. Blogger har ändrat utseende och det kommer nog ta en liten stund innan jag är helt bekant med allt det nya. Men sånt är livet, förändring är konstant.

Efter att mestadels ha arbetat de sista åren är jag tillbaka vid skolbänken nu, och studiemotivationen min är på helt nya nivåer! Nu är det förstås sommarlov, eller slutet av sommarlovet i alla fall.

Självklart är jag ändå för rastlös för att bara studera och har en miljon projekt på gång vid sidan av, som vanligt. Det största av dessa projekt just nu är Klovniooppera som du också kan läsa om här. Jag arbetar som producent för denna föreställning, vilket varit både givande och utmanande, och framförallt, helt sjukt kul. Förutom att producera har jag också gjort koreografierna till föreställningen. Premiären var i lördags och idag kom de första recensionerna i Turun Sanomat och att läsa dem var ett mycket trevligt sätt att starta veckan på!

Med hösten kommer också nya utmaningar. Här näst ska jag börja undervisa akrobatik för vuxna, en nybörjarkurs på Jukeboxing. På samma ställe kommer jag även undervisa i capoeira en gång i veckan. 

Även studierna drar snart igång och jag är rädd att det blir en ganska tung höst studiemässigt med ett par obligatoriska kurser som jag ärligt talat inte är så hemskt intresserad av. Men som sagt, min studiemotivation har nått nya höjder så jag försöker hålla en positiv inställning. 

Också på kultursidan väntar nya projekt, mer om dem kan jag berätta senare, men som det ser ut nu kommer jag göra en koreografi till i höst och producera en föreställning till. Spännande!

Nu kör vi!

lördag 24 december 2011

Summering

Året närmar sig sitt slut och jag befinner mig mitt ute i ingenstans, någonstans i Sverige, hos mina föräldrar. Granen ute i vardagsrummet är liten och spinkig, men den är från vår egen mark. Ställer man sig ute på terrassen hör man forsen brusa och ser man mot himlen en klar natt här så ser man fler stjärnor än jag är van att se inne i stan. Jag äter, ser på TV, läser och reflekterar.

2011.
Mitt sista år som 20-nånting. Om bara några veckor blir jag 30 och det skrämmer mig. Jag känner mig inte som 30. Inte för att jag vet hur man borde känna sig vid 30. Jag känner mig ungefär som vid 22, fast klokare, mognare. Jag har mer erfarenhet.

2011 har varit ett minst sagt händelserikt år. Jag tänkte därför att i detta, som får bli sista uppdateringen här i år, försöka summera den. Knyta ihop säcken. Lyfta fram det bästa med året.

2011 inledde jag som anställd som cirkuslärare vid Esko i Esbo, samtidigt som jag försökte skrapa ihop lite random studiepoäng vid ÅA. Jag avslutar året som just hemkommen kulturproducents praktikant vid Finno i Oslo. Båda dessa arbetsplatser har gett mig otroligt mycket! Nya kunskaper och nya vänner.

Jag har rest en del 2011. Årets första timmar spenderade jag på en fest i en stor lagerlokal någonstans i Brooklyn. 2 januari flög jag från New York till mina föräldrar i Sverige. Första natten hemma hos dem satte jag personligt rekord i antal sovda timmar: 17 timmar i sträck, vaknade en gång under natten men somnade om direkt. Slå det om ni kan!! 17 timmar!!
I mars åkte jag för första gången till Oslo och förälskade mig. I staden. Tänkte redan då, att hit måste jag tillbaka! I april var det åter dags för en liten tur till Sverige, denna gång Västerås, staden som i mitt liv är synonym med capoeira. Redan helgen därpå var det dags för nästa resa, denna gång till en liten stad vid namn Leuven i Belgien. Därnäst, i början av juni bar de så av till Italien, Toscana. För första gången på flera år fick jag där möjligheten att verkligen slappna av och njuta. Gott sällskap, god mat, gott vin, vacker omgivning och massor med tid att bara vara. Otroligt lyxigt! Vid det laget hade jag redan fått veta att jag fått praktikplats i Oslo, och spenderade därför resten av sommaren hemma i Finland. Sista juli var så sista dagen jag spenderade i Finland 2011. En god vän gjorde den speciell genom att ta mig ner till ån där vi åt varsin glass varpå han spelade saxofon och jag njöt av solen.

Här börjar nästa kapitel på 2011. Oslo kapitlet. Det har varit en fantastisk höst i Oslo. Har lärt mig mycket via jobbet. För att detta inte ska bli för långt väljer jag ut de två saker jag är stoltast över att ha åstadkommit under min tid i Oslo.
1. Jag lyckades boka en finsk cirkusföreställning till en festival i Narvik i vår. Är otroligt tacksam för det förtroende jag visats på jobbet! Jag fick sköta hela bokandet från första kontaktandet av festivalen och pitchandet av föreställningen, till att skriva avtal för detta samarbete. Detta var väldigt lärorikt och jag känner mig faktiskt lite stolt över Jan som jag hade som chef. Stolt över det faktum att han är en bra ledare som ger sina anställda både ansvar och krav samtidigt som han finns där som stöd. Vill inte gå in på en lång utläggning om ledarskap här (det har jag redan gjort någon gång i början av bloggen), vill bara konstatera, att att leda är inte att kontrollera en organisation, att leda är att tillvara ta de resurser som finns i organisationen på bästa möjliga sätt.
2. Frågan är om jag egentligen ändå är lite mer stolt över denna punkt än föregående...Tror i alla fall att jag är en av få människor som kan skryta med att ha lyckats med följande bedrift. Jag lyckades få Finlands ambassadör att stå i brygga! Inte nog med det, hon var iklädd festklänning! Slå det om ni kan! (Är lite stolt över henne också faktiskt. Inte många i hennes situation som är så modiga.)

Hann också med en resa till England under hösten. Den var viktig för mig på många sätt och det arbete vi gjorde där kommer jag fortsätta med under nästa år.

Hösten innehöll självklart också andra minnesvärda händelser, men jag avslutar här.

Nu väntar jag med spänning på nästa år och allt det har att erbjuda. Mitt nyårslöfte (ja, redan nu) är att ta emot nästa år med öppna sinnen och att följa mitt hjärta. Vi ses igen i januari.

lördag 3 december 2011

Pecha Kucha 1.12, Oslo

Det har varit en väldigt hektisk vecka. Kom hem från jobbet igår efter kl 18 och somnade på soffan direkt. Vaknade igen vid kl 21, vilket förstås innebar att jag satt uppe till sent på natten istället.

Hur som. I torsdags var det åter Pecha Kucha och det var egentligen det jag tänkte skriva om. Denna gång var inte riktigt lika bra som förra gången i det stora hela. Det var inte många talare som lyckades fängsla mig med sina intressanta projekt. Tror det berodde mer på framförandet än på ämnet i sig. Där var dock ingen total flopp som sist i alla fall, vilket väl kan ses som något positivt!

Jag har åter valt ut tre talare som jag tyckte var lite bättre än de andra.

Nutty tarts. Heja Finland!! Nutty tarts (Tärähtäneet ämmät) är en konstnärsduo från Finland som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Läs här istället. De var avslappnade och roliga, pratade lagom mycket och lät sitt arbete tala för sig själv. Ett annorlunda Pecha Kucha inslag som fick med sig publiken.

Håkon Bogen. Han är pärlekonstnär, han gör pärlplattor. Ni vet sådana man gjorde när man gick på dagis. Och han är nog ganska duktig på marknadsföring och kommunikation, annars hade han aldrig lyckats så bra som han lyckats, för pärleplattor är ändå bara pärleplattor. Och så är han lite småsöt på ett sånt där nördigt sätt. Se själv!

Det är jag som är döden. Om jag ska vara helt ärlig så var jag nog lite rund under fötterna den här kvällen. Och det var nog han i detta bandet också. De spelade efter Pecha Kuchan, men då hade jag redan gått hem. Tar med dem här ändå, för att han var så bra på scen och för mig är det viktigare än det du säger. För är du inte bra kommer jag ändå inte ihåg vad du säger. Vad kommer namnet från då? Svaret finns här under. Och vill ni höra deras musik kan ni göra det här. (Skyll inte på mig om musiken är skit, som sagt, jag drog innan de spelade och har ingen aning om deras musik, vet bara att de var bra på scen.)


onsdag 23 november 2011

Vad menar du när du säger att detta bör göras så snart som möjligt?

Vet inte riktigt vad det är som händer idag, men folk är konstiga. Saker och ting fungerar inte och folk beter sig på de mest märkliga sätt.

Jag tänker att det är väl lite som i vilken relation som helst, nästan alla konflikter är på ett eller annat sätt relaterade till kommunikation. Eller brist där av. Eller fel slags kommunikation.

Vi kan leka en liten lek, bara som exempel, du och jag. Jag ger dig fem tidsrelaterade uttryck och innan du läser vidare på denna blogg så ska du på en liten lapp definiera i sekunder, minuter, timmar eller dagar vad dessa uttryck betyder för dig. Ok, redo?

- Så snart som möjligt.

- Genast.

- Snart.

- Inom kort.

- Inom en snar framtid.

Så, har du skrivit ned dina definitioner nu? Bra. Mina får du i slutet av detta inlägg.

Vi är alla olika. Vi tolkar det som sker omkring oss på olika sätt. Jag har mina referensramar och du har dina och vi tolkar utifrån dem och därför kan det ibland bli helt fel. Det betyder inte att någon av oss egentligen har fel, det betyder bara att vi inte kommunicerat med varandra på rätt sätt. Eller på samma språk så att säga.

Det här är egentligen självklarheter, men det är bra att påminna sig om dem ibland. Förutom att vi har olika referensramar och olika definitioner på begrepp så bör vi ibland också påminna oss om att en stor del av vår kommunikation är icke-verbal. Så mycket som 80% enligt en del forskare. Det handlar alltså inte bara om vad vi säger, utan också om hur. Vilket tonläge, ser vi på den vi pratar med, rör vi på oss, står vi still osv.

Eftersom det här är en blogg om kultur och ledarskap och där igenom organisation ser ja på detta nu i ett arbetsmiljöperspektiv. Personligen tycker jag det är respektlöst att syssla med annat och inte se på mig då jag talar med dig. Är du så upptagen att du inte kan släppa det du sysslar med för en minut är det bättre att säga "Jag är lite upptagen nu, kan vi ta det här lite senare?". Att ge någon sin fulla uppmärksamhet är ett uttryck för respekt. Den som får din uppmärksamhet känner att det han/hon gör är viktigt, känner sig ha blivit sedd och hörd vilket är något jag tror är väldigt viktigt i förhållande till motivation på arbetsplatsen. Denna typ av respekt förtjänar alla, oavsett ställning i organisationen, för som vi alla vet är inget lag starkare än sin svagaste länk.

Så mina definitioner:

- Så snart som möjligt - Idag, eller imorgon, eller senare, egentligen inte förrän jag avklarat allt annat som har högre prioritet. Med andra ord 1 timme - 1 vecka.

- Genast - Nu på en gång, släpp allt du sysslar med och ge detta högsta prioritet, 1 sekund.

- Snart - idag, men inte just nu. 1 dag.

- Inom kort - 2 dagar - 1 vecka.

- Inom en snar framtid - Inom en månad.

Hade vi samma svar? Om inte vore det kul om du skriver dina svar i kommentarfältet. Nästa gång du ber någon göra något, tänk på denna lek.

tisdag 15 november 2011

Fängslade författares dag

Idag är Fängslade författares dag. Här är ett par korta utdrag ur en artikel i DN:

"”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”"

"Regissöreren Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse i Iran. Han har också belagts med förbud att regissera, skriva eller producera film i tjugo år. Efter frisläppandet får han inte ge intervjuer eller resa utom lands. Anledningen uppges vara hans kritik av regeringen i Iran.

Vad är det som gör de här männi skorna så farliga att de måste isoleras från samhället och hållas bakom galler? Det måste vara deras ord.

Och vad är det som gör att de orkar kämpa mot glömskan, mot döden? Det måste vara deras dröm om frihet, det enda de äger."

Det gör mig ont att läsa om dessa författare. Det gör mig ont att något som är så självklart för oss som frihet inte är lika självklart för alla. Det är ett jävla lotteri var vi föds och vilka förutsättningar vi därmed benådas med. Lika lite som en människa någon annanstans i världen förtjänar att fråntas sin frihet på grund av sina åsikter, lika lite förtjänar vi den frihet vi har. Vi har bara haft tur som fötts här och vi står i skuld till dem som kämpat för demokrati och yttrandefrihet.

(Tar diskussionen om i vilken utsträckning vi egentligen är fria en annan gång.)

Det minsta vi kan göra är att minnas dem som berövats sin frihet och att använda vår frihet att låna ut vår röst till dem som inte tillåts använda sin egen. Pennan är mäktigare än svärdet!

Hela artikeln i DN hittar du här.

fredag 4 november 2011

Jag tycker inte det här är ok!

Var i England en sväng för att träna. Har en väninna där som är dansare som jag har ett litet gemensamt projekt med. Jättekul att se henne igen och få arbeta ifred med vårt projekt (trots att nästan hela min kropp kapitulerat som resultat av en veckas träning) (när blev jag så svag?).

Hur som helst, det är inte vårt projekt jag tänkte skriva om utan detta:


(går ni in på youtube kan ni hitta fler videor som jämför dessa två koreografier)

Sådant här gör mig väldigt väldigt arg!! Lyckligtvis har jag själv aldrig råkat ut för något liknande, men kan väl förstå hur jäkla irriterande sådant här kan vara. Att bygga upp en koreografi är inte lätt. Det är ett konstverk precis som vilket annat konstverk inom vilken annan konstgenre som helst. Du lägger din själ i ditt arbete, ditt arbete är en representation av dig själv. Eftersom det inte är något konkret materialistiskt finns det inget sätt för dig att beskydda ditt arbete. Att någon annan använder din koreografi är sällan något problem egentligen det heller, så länge det är klart vem som ligger bakom koreografien. Problemet uppstår däremot just i sådana här situationer, då någon annan tar cred för ett arbete som du lagt din själ i, som är en del av dig.

Det är bara fel helt enkelt. Liksom vi lär oss om källkritik, vikten av källhänvisning och allvaret om plagiarism inom den akademiska världen, behövs det också inom konsten, och då inte minst inom scenkonsten! Att just denna koreografi dessutom används av en av världens mest kommersiella artister gör ju inte saken bättre...

Och jag vill inte höra om några paralleller mellan det här och piratkopiering/fildelning av musik och filmer. Det är inte helt rätt det heller, men där är det ändå oftast tydligt vem som gör musiken/spelar i filmen/regisserat filmen osv. Där får rätt människor cred för sitt arbete. Här får det inte det!

Detta är fel!!