lördag 18 december 2010

Två sidor

IDAG

IGÅR

Organisationsanalys

Petra och jag valde att göra vår analys på en väldigt liten organisation, Galleria Raya. Anledningen att valet föll på en liten organisation och just ett galleri var att vi ville ta en konstform som inte är allt för bekant för någon av oss samt att vi tänkte att det vore intressant att se hur en liten organisation som inte stöds av stad/stat klarar av sin ekonomi.

Vi ringde upp Raija Norman som är gallerist för Raya och frågade om hon ville ställa upp på detta lilla projekt. Till en början var hon inte alls entusiastisk och förstod inte vad vi skulle kunna få ut av just hennes organisation just eftersom den är så liten. Vi förklarade vårt val för henne och fick henne att gå med analysen. Tyvärr var hon så pass busy nu mot slutet av året med sitt ordinarie jobb och med en ny utställning på galleriet att hon inte hann träffa oss för intervjun. Vi bestämde istället att intervjun får ske via email, så att hon kan svara i lugn och ro när hon hinner.

Det vi fick reda på via denna intervju var att hon tagit över galleriverksamheten för åtta år sedan, mest av en slump, att hon sköter i princip allt själv, städning, mindre renovationer, val av konstnärer etc. Det enda hon outsourcat är egentligen bokföringen, och det är det värt tycker hon. Hon tjänar i stort sett inget på galleriet, men det går heller inte back. Med hyror från utställarna och provision på försäljningen lyckas hon täcka alla galleriets kostnader. Ibland hyr hor bara ut galleriet så att det står på konstnärens ansvar att bemanna galleriet under utställningen, ibland hjälper hennes barn till ett par timmar men för det mesta är det hon själv som är på plats. Hon har en etablerad kundkrets men för att locka nya besökare är hon ganska beroende av pressen. Skriver de om hennes utställningar kommer oftast fler människor, normalt har hon 5-10 besökare om dagen. Några resurser i form av pengar för marknadsföring finns inte.

Ganska bas fakta kände vi efter att ha läst hennes email. Så, när det blev dags för mig och Petra att träffas för att sammanställa det vi fått reda på föreslog Petra att vi skulle gå ner till galleriet och se ifall Raija råkar vara där och ifall hon råkar ha lite tid över för att prata med oss. Jag tyckte det lät som en bra idé och vi gick dit. Vi hade tur, Raija var där och där var ingen utöver oss så hon kunde ta sig tid att prata med oss. Vi blev kvar en timme, helt fascinerade av hennes historia som verkligen var exceptionell!

Att Raija blev gallerist var som sagt en slump. Men inte helt och hållet, både hon och säljaren av verksamheten hade av separata spådamer blivit pekade i rätt håll vilket ledde till att hon fick galleriet. Under vårt samtal framkom också att hon har en massa bra idéer för hur man skulle kunna utveckla verksamheten på galleriet. Problemet är bara att hon själv går i pension i vår och har en massa planer på saker som hon vill göra i sitt liv och alla dessa saker är inte i Åbo. Så även om hon verkligen tycker om sin galleriverksamhet är det inte det enda i hennes liv och hur hennes val faller får tiden utvisa.

Personligen tycker jag det var väldigt inspirerande att träffa henne och höra hennes historia. Hon är en otroligt modig kvinna som vågar bryta konventioner och gå sin egen väg. Jag önskar att hon fortsätter med galleriet och att hon på något sätt börjar satsa mer på marknadsföring. Samt att hon förverkligar ens en del av de idéer hon har för galleriet. Det var också mycket intressant och uppfriskande att se en kulturorganisation som fungerar utan stöd. Mer sådant!

torsdag 16 december 2010

Just nu har jag bättre saker för mig än att blogga

I helgen skriver jag om det sista två artiklarna. Lite sent. Men jag skyller på jetlag och det faktum att jag befinner mig i en annan tidszon, här är det inte alls så sent som där!

Och kursen i sin helhet...har inget negativt att säga om den. Bra bra bra! Man lär sig så mycket mer av en interaktiv kurs som denna i jämförelse till alla vanliga kurser där man bara går på föreläsningar...sandpapper i Sahara (torrt, torrare, torrast).

Kommer nog fortsätta med den här bloggen.

Men nu är det dags att koncentrera sig på Big bang theory och andra kavlitetsprogram på TVn. Och kanske ladda upp bilderna av resan hittills! Kanske dyker någon bild även upp här!

Det är bara för att konstnärer är så känsliga

Har ett par artiklar kvar att kommentera på, samt hela kursen som helhet. Har ännu inte hunnit eftersom jag inte varit hemma sedan sista föreläsningen. Just nu ligger jag på sängen i ett hotellrum i Woodstock, Kanada. Var iof inte alls meningen att åka till Kanada, men här är vi nu. Imorn kör vi till Chicago!

På flyget över Atlanten passade jag på att läsa de artiklar jag hade kvar. En av dem var Marja Solja-Wadmans artikel om organisering och ledarskap i filmprojekt. Störde mig fruktansvärt mycket på alla stavfel i den artikeln! Konstiga meningsuppbyggnader också som gjorde det mycket svårt att hänga med i texten. T.ex. "Det kan till exempel ske med hjälp av scenografin, genom att placera några föremål, konkreta ting på scenen där det materialiseras vad som man är ute efter." Say what?

Men, försöker bortse från det dåliga språkbruket och koncentrera mig på innehållet. Hon är inne på lite samma teman som diskuterades i artikeln om symboliskt ledarskap, nämligen att det är chefens/ledarens uppgift att skapa mening, påverka attityder och trosföreställningar samt att åstadkomma engagemang i en organisation. Det här håller jag med om. Däremot tillför hon inget nytt till den diskussionen.

Det jag gillar mest med artikeln är att hon tycks ha ett genuint förstående för svårigheten i att leda människor som producerar/skapar konst. Istället för att, som jag tycker många gör, bara syfta till att konstnärer är krångliga människor som är svåra att styra och arbeta med så belyser hon faktiskt vad detta beror på. Jag förnekar inte att konstnärer kan vara svåra, men i mina ögon är det helt förståeligt! Precis som Marja också påpekar; "Det är fråga om passion som är investerad i projektet." Det är detta som i mina ögon är den stora skillnaden mellan producerandet av konst jämfört med produktionen av andra produkter. En konstnär blottar sin själ i sitt arbete, lägger ner hela sitt jag i det han/hon gör. Det är inte lätt att göra det, särskilt då även konstnären är medveten om att arbetet kommer bedömas ytterst subjektivt av alla som tar del av det. En del kommer älska det, andra kommer hata det. Att förhålla sig till det faktum att en del människor hatar det du gör är inte alltid lätt, det går inte att separera jaget från produkten. Produkten är en del, eller en avspelning av jaget. Att någon hatar det är alltså i förlägningen det samma som att någon hatar dig som gjort det.

Visst vänjer man sig, och lär sig acceptera att alla inte kan tycka om det man gör, men att påstå att det inte känns någonstans tror jag är en lögn. Därför kan det säkert behövas en "omsorgsfull moder" som också tas upp i texten, en omsorgsfunktion som anses vara viktig för att besvara utövarnas utsatthet i det konstnärliga skapandet.

Utöver denna insikt, om konstutövarnas utsatthet vilket leder till svårt styrda personer, fick jag personligen inte ut mycket av den. Fast jag vill inte nedvärdera artikeln, detta är ett viktigt ämne, men det kunde ha uttryckts på ett färre antal sidor. Ordbajseri är inte min grej, säg det du har att säga och skippa bullshiten liksom. Och p.s. konstnärer är inte svåra att styra som personer, det är bara i förhållande till sitt eget skapande de är svåra att styra, generellt sett.

lördag 11 december 2010

Åbo 2011

Eftersom jag tyvärr missade föreläsningen om Åbo 2011 (jag var i Paris om någon nu lyckats missa det) så har jag nu det stora nöjet att skriva om denna organisation här istället.

Styrelsen för organisationen består av:
Ordförande: minister Christoffer Taxell
vice ordförande: ordförande för stadsstyrelsen Minna Arve
vice ordförande: hovrättsråd Pirkko Mikkola

Därtill har styrelsen ytterligare 12 medlemmar.

Delegationen för stiftelsen Åbo 2011 består av 44 medlemmar plus en ordförande och två vice ordföranden.

Vad var och en av dessa personer gör, eller hur ansvaret är delat dem emellan framgår inte av deras hemsida. Det enda jag hittar är följande lilla snutt:
"Åbo i Finland är Europas kulturhuvudstad 2011, samtidigt som Tallinn i Estland. Kulturhuvudstads-året förbereds av Stiftelsen Åbo 2011 på uppdrag av Åbo stad. Kulturhuvudstadsverksamheten i Åbo bygger på en vilja att utvecklas genom att lansera ett unikt och öppet kulturhuvudstadsår.

De huvudsakliga målen för Åbo 2011 är välbefinnande, internationalism samt kreativ ekonomi och kulturexport. Utgångspunkten är kultur i ordets vida bemärkelse; till exempel matkultur, motions- och hälsokultur, vetenskapskultur och mångkulturella sammankomster är lika viktiga teman som konsterna.

Stiftelsen Åbo 2011 har hand om kulturhuvudstadsprogrammet och samordnar de långvariga nationella och internationella produktionerna som främjar kulturhuvudstadsårets ambitioner. År 2016 kommer Åbo att vara en framstående konst- och vetenskapsstad, ett kreativt centrum för Östersjösamarbetet."

Så...Jag kan inte direkt utgå från hemsidan för denna text. Utgår istället från de erfarenheter jag själv har samt vad jag hört från andra. Det jag själv varit med om är allt sant, det jag hört från andra får tas med en nypa salt.

För mig verkar det som om organisationen är alldeles för hierarkisk. Beslutsfattandet tar för lång tid och vem som sköter vad känns oklart. Till exempel vet jag att det i våras i år, 2010, fortfarande var fler av de projekt som valts ut till det officiella programmet som inte fått sina kontrakt med stiftelsen. Detta eftersom stiftelsen då ännu inte hade klart för sig hur mycket de kan bidra med till finansieringen av dessa projekt.

Detta var alltså mindre än ett år innan kulturhuvudstads årets början. Som alla säkert förstår är detta helt oacceptabelt! För att kunna ta sig framåt i planeringen och produktionen av ett projekt krävs först och främst en budget. Eftersom projekten inte fått sina kontrakt och inte vetat hur mycket de kan förvänta sig av stiftelsen har det varit omöjligt för dem att göra sina budgetar, vilket i sin tur gjort i princip allt annat också omöjligt. Därför är det nu flera projekt som producerats på betydligt kortare tid än vad som skulle varit nödvändigt.

De enskilda projekten får, som jag förstått det, inte heller skriva egna sponsoravtal med externa finansiärer utan dessa måste gå via stiftelsen vilket ytterligare försvårat arbetet för många.

Jag vet att det finns massor med lysande projekt på programmet för nästa år och jag tror att dessa kommer bära, allmänheten kommer förmodligen gå ganska ovetande om alla komplikationer back stage. Men det vore intressant att efter nästa år att få höra av de som arbetat med de olika projekten hur många som skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med stiftelsen igen.

One more time...

Om ens en av er går är jag nöjd. Ni kommer definitivt inte att ångra det! 11.12, 12.12 och 15.12 kl 19, köysiteatteri.





På bilden ser ni Inga Björn. Bilden är från hennes nummer "Neiti Monga - sukkarakkautta osa 2"

fredag 10 december 2010

Kavlar upp ärmarna, värmer upp fingrarna och sätter igång

Det är nog så väl dags att ta itu med de artiklar vi skall läsa för denna kurs. En började jag på redan för länge sen, minns inte vad den hette. Den var så total Sahara att jag fortfarande inte läst klart den (Sahara = torrt).

Idag har jag istället läst Sten Jönssons & Lars Strannegård (? kan inte tyda handstilen på pappret, sorry teachers) kapitel om symboliskt ledarskap; om kultur och meningsskapande. Betydligt mycket intressantare skriven text! I den diskuteras förändringen/utvecklingen av synen på ledarrollen. Från att traditionellt ha setts som någon som leder ett maskineri i syfte att producera produkter till att ses som någon som ska skapa mening i processerna. I artikeln säger de om den gamla ledarsynen:
"Ledarskap blir i detta perspektiv en fråga om att styra maskinen - en ingenjörskonst som handlar om att manövrera organisationen där ledaren i upphöjd position sitter i styrhytten och med allvetande blick övervakar att maskineriet fungerar som det ska."

Så här tror jag personligen att det fortfarande är i många många företag. För mig känns detta som att underskatta människor. Som om de vore maskiner och inte levande varelser av kött och blod som känner och har behov av att förverkliga sig själva.

Om synen som är mer inriktad på kultur och meningsskapande skriver de:
"Kulturperspektivet lyfter fram att företag kan förstås inte bara som mekaniska produktionsapparater utan också som sociala sammanhang som bygger på människors föreställningar och idéer."
Och att:
"Världen i sig har ingen inneboende mening - vi som meningsskapare ger den mening."

Dessa två citat sammanfattar ganska väl vad artikeln handlar om i min mening. De talar om ledarskapet som en process vars syfte är att genom symboler och ritualer skapa mening i det som sker och i de processer de underordnade väntas delta. Det handlar om att övertyga, att skapa en verklighet åt andra, om storytelling.

Intressant och jag håller med om mycket. I artikeln används en liknelse med politiken, att det just gäller att övertyga folk genom att använda symboler för att påverka människors föreställningar. Själv vill jag dra liknelsen ett steg längre och säga att ALLT handlar om marknadsföring. Det gäller att sälja in en idée, en alternativ verklighet som man vill få folk att acceptera. Hur man gör detta bygger på samma mekanismer och teorier som används inom marknadsföring, "we don't sell soap - we sell hope". Manipulation helt enkelt, distrahera, styra, ge illusionen av frihet.

Tyvärr kommer inte artikeln längre än så. Den verkligt intressanta frågan, som de själva också uttrycker men lämnar obesvarad, är den om just ledarskap, vem berättelser lyssnar vi på? Vem är det som bestämmer? Vilka historier vinner?

Som jag ser det, är det först vid dessa frågor som det börjar bli VERKLIGT INTRESSANT. Vi kan alla berätta historier, använda symboler etc, men vad är det som gör att vi väljer att lyssna på vissa medan vi förkastar andra? Kan det vara så att det bär tillbaka till de frågor vi rörde oss kring i kursens första början, att vissa ledarskapsegenskaper helt enkelt är medfödda? Själv tycker jag inte att det är en allt för tokig teori, det är så det fungerar i naturen också och det är därifrån vi kommer. Alla myror eller bin föds inte till drottningar (märk väl DROTTNINGAR, inte kungar).

Inte tror jag att jag har några mer sanningar eller svar att komma med än de hade i texten, men nog är det intressanta frågor som tål att funderas på. Och jag tror också det är mycket viktigt att faktiskt se dessa frågor istället för att bara läsa vad som redan finns givet. Vill vi komma längre måste vi leta efter svar på de obesvarade frågorna, inte bara lära oss svaren till de som redan besvarats.

Nu ska jag gå och se på cirkus. Det kan du också göra. Köysiteatteri, kl 19.00 idag, imorn (11.12) och på söndag (12.12). Och onsdag nästa vecka (15.12). Gör det! Du kommer bli lyckligare om du gör det. Jag lovar.

fredag 3 december 2010

Mitä mieltä Erika on ihmisistä jotka ovat asuneet koko elämänsä Suomessa mutta eivät puhu suomea?

Borde egentligen just nu läsa till nästa veckas franska tent... Men jag är ju faktiskt i Paris, det kan väl nästan räknas som att plugga? Bor dessutom hos en kompis mormor som är före detta lärare så jag hade faktiskt en kort franska lektion imorse vid frukostbordet (à l´université d´Uppsala il y a un jardin... vet inte om stavningen där, hur som, vi diskuterade Carl Von Linné).

Men, det jag tänkte skriva om, väldigt kort (eller jag försöker iaf hålla det kort) är språkdebatten som blossat upp lite igen efter YLE 2 program "Pakkoruotsi" tidigare i veckan. Jag förstår att detta egentligen inte alls är en diskussion om språk, utan om kultur och historia. Ok, delvis om språk också. Men ärligt talat, inte är det väl så jäkla konstigt om finskar inte är allt för entusiastiska över att lära sig svenska, dvs det språk som, än idag, är en konkret påminnelse om att vi varit ett förtryckt folk? 5% av oss är svenskspråkiga och därför MÅSTE vi alla lära oss svenska. Jag har full förståelse för att alla inte vill lära sig svenska om man ser till historien och vad svenska språket inneburit för Finland och hur Sverige behandlat finnarna.

Men Finland är ett tvåspråkigt land och jag tycker att vill man jobba som läkare, politiker, tjänsteman så bör man kunna svenska. Man behöver inte kunna det perfekt, men behöver kunna kommunicera på svenska.

Vad jag däremot har noll förståelse för är finlandssvenskar som inte bemödat sig att lära sig finska! Skäms på er! Ni har rätt till ert eget språk, det förnekar jag inte, men faktum är att ni lever i ett land där en extrem majoritet talar finska. Har ni själva inte bemödat er att lära er detta språk är det en skam! Och tro mig, jag har hört alla förklaringar "men där jag är ifrån pratar alla svenska, jag hör aldrig finska nånstans" osv osv. Allvarligt? Skärp er! Jag är född och uppvuxen i Sverige. Under de första 22 åren av mitt liv har jag pratat finska endast hemma med min mamma och min pappa. Jag har inte hört finska NÅGON annanstans, inte ute på stan, inte på tv, inte på radio, ingenstans, men trots det talar jag flytande finska. Ni bor i ett land där vad, 95% talar finska och ni har inte lärt er det!? För mig är det ett tecken på antingen lathet, ignorans eller arrogans, välj själv vilken av dessa tre som beskriver dig, särskilt smickrande är nog inte någon av dem.

Och till sist. Vare sig du är svenskspråkig eller finskspråkig och inte bemödar dig att lära dig det andra språket så är det bara din förlust! Två språkighet är en rikedom, om du kan inse det borde resten inte spela någon roll.

tisdag 30 november 2010

Det här är min scen

Känns som att det är dags att uppdatera här. Vi hade en mycket trevlig gästföreläsning för snart två veckor sedan. Den handlade främst om behovet av och utmaningar vid förändringar av en organisation. Personligen kan jag känna att det är just i sådana här situationer (exemplet under föreläsningen var TMJ) som ledarskapet verkligen definieras! Att leda en organisation som är totalt statisk är ganska rutinartat, det är ju först när du som ledare ska genomdriva en förändring som ditt ledarskap verkligen testas. Tyckte om föreläsningen, men känner inte för att skriva mer än så om den. Vi var alla där och var du det inte är det bara att kika i bloggarna här till höger, där finns finfina referat av föreläsningen. Det blir så mycket tårta på tårta annars.

Jag tänkte istället fundera vidare lite på de teman som togs upp vid senaste föreläsningen. Den var mycket intressant, även om jag hade lite svårt att relatera till exemplen inom kyrkomusiken. Kyrkan är inte något som ligger mig varmt om hjärtat, som jag redan då sa, jag har absolut ingen respekt för en institution som kan välsigna något så dött som ett hus, men däremot inte kan välsigna något så levande som ett förhållande mellan två människor. Var det inte så att vi människor inte skall döma? Var det inte ett privilegium som endast är gud förunnat? På riktigt, skärp er!

Men, nog om mina (mer eller mindre) passiva aggressioner mot kyrkan. Föreläsningen handlade om förhållandet mellan rummet, kroppen och ideologin, och ledarskapet. Jag har tänkt på detta ämne förut, faktiskt. Saken är bara den, att jag aldrig stött på dessa teman inom företagsekonomin eller företagets organisation och ledning (kanske kommer det, jag är ju inte klar än). Jag har stött på dem då jag studerat cirkus. Men där har de förstås inte haft något med ledarskap eller organisation att göra, utan med scenisk framställning, uttryck. Sen har jag, eftersom jag har åtminstone teoretisk erfarenhet av båda, kopplat ihop dessa två och insett vilken nytta jag kan ha av det jag lärt mig inom cirkusen även om jag skulle jobba inom något företag som inte har något med konst att göra.

Det låter kanske rörigt? För er som inte har någon alls erfarenhet av att jobba på scen, professionellt eller som hobby, spelar ingen roll, så kan jag försöka att kort förklara vad jag menar. När man har mer än en person på scen intar varje person en viss status i förhållande till varandra. Vilken status vardera person har är sällan någon slump, utan något som finns inskrivet i rollen. Statusen stödjer karaktärens egenskaper. Det finns låg status, och det finns hög status. Personer med hög status förtrycker dem med låg status. På scen kan detta ses konkret i karaktärernas sätt att tala, hållning, klädsel, rörelsespråk. Status är ett jätteviktigt verktyg när man jobbar på scen.

Det här är precis samma sak som händer i verkliga livet varje dag. Varje gång vi kliver in i ett nytt rum, vare sig vi gör det medvetet eller omedvetet, klär vi på oss en viss status. Säg en föreläsning till exempel, väljer jag en låg status så tittar jag inte någon i ögonen, jag går tyst och sätter mig längst bak i salen och försöker att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Väljer jag däremot en hög status håller jag mitt huvud högt, ser på alla som finns i rummet, talar då jag har något att säga, ser folk i ögonen när jag talar med dem och när jag lyssnar på dem.

Gör man sig medveten om denna mekanism kan man använda den till sin fördel. Känna efter vid varje situation, vad behövs här? Ska jag lägga mig över alla och lita på min auktoritet? Ska jag lägga mig någonstans i mitten för att försöka få över folk på min sida? Ska jag lägga mig längst ner och bara följa med strömmen?

Jag tror detta är något man kan ha mycket nytta av som ledare. Själv tycker jag att om man är tilldelad en ledarroll, är det viktigt att bära den redan från första start. När jag kliver in i ett rum där jag vet att det är jag som ska leda vad som händer där är det samma sak som att kliva ut på scen. Man måste fylla scenen, ta den i besittning, markera sitt revir. Vågar man inte göra det är det lika bra att glömma att man ska kunna leda där.
Själv arbetar jag med barn, 5-12 åringar. Jag undervisar dem i cirkus. Där är min ledarroll mig tilldelad redan från start och jag tror på barns intuition. Är jag osäker på vad jag gör känner de direkt av det och min auktoritet är hotad. Därför måste jag alltid hålla en status som är högre än mina elevers.

Testa det här nästa gång ni går på fest, eller på krogen, eller börjar en ny kurs, eller vilken situation som helst som är ny. Stanna till då du klivit in i rummet, se dig om, lägg märke till folk och låt dem lägga märke till dig, bestäm vart i rummet du ska gå (men ta nu inte nånstans långt bak, eller i nåt hörn) och gå sedan med målmedvetna steg dit du bestämt. Om där är främmande människor, hälsa på dem. Håll hela tiden en god hållning och utför innan nämnda saker lugnt. När du ser dig om i rummet, leta inte efter något utan bara se dig om och lägg märke till vad som finns där. Det här funkar lika bra vid bardisken, på hemmafesten som på första dagen på nya jobbet.

Det blev nog en ganska spretig text. Hur som helst är jag säker på att jag, i och med min tidigare utbildning, har en mycket stark fördel i förhållande till folk som aldrig stått på scen då jag väljer att söka mig till ledande poster.

(Var det någon som reagerade på att jag i föregående mening själv påpekade en av mina egna styrkor? Har märkt att jantelagen nog är starkare här i Finland än i Sverige. Jag tycker att det är helt ok att erkänna vad man är bra på så länge man har vett att behandla andra med ödmjukhet och respekt.)

fredag 19 november 2010

Yea, I'm talking to YOU!


Skäms på er allihopa som inte var på konstakademin i torsdags!! Det var hur kul som helst! You missed out! Man fick göra gratis pins och fotografera sig i fotostudion. Jag gjorde både och.




c'est moi =)

onsdag 17 november 2010

And btw, det där provocerande inlägget jag hotade med tidigare...jag funderar på att skippa det. Fast det vore förstås astråkigt och lite out of character om jag skulle skippa en chans att reta upp folk...

Vi får se, vi får se.

Vi avbryter ert bloggläsande för följande meddelanden (reklam)


Det händer en hel del i Åbo. Hela tiden! Som ni redan vet (eftersom jag antar att ni alla redan läst föregående inlägg) så är det imorgon öppet hus på konstakademin. Gå dit. Det är kul. Och om ni aldrig själva pluggat på en konstskola men tänker er en framtid inom kultursektorn så kan det säkerligen vara bra att se i vilken slags omgivning framtidens konstnärer bildas!

På lördag kan de som är intresserade av dans styra mot Barker teatteri. Där är det "Tanssia tanssia!"

På onsdag nästa vecka (24.11) kl 19.00 är det dags för årets sista "Torakkailta". Det är bland det roligaste man kan göra i Åbo, det kommer att förändra ditt liv och det är gratis. GÅ!!



Det händer säkert en hel del annat också, men de här tror jag på.

söndag 14 november 2010

torsdag 11 november 2010

I love my Mac

Alla som vill läsa ett politiskt korrekt inlägg räcker upp en hand! Ok, härnäst kan alla som nu har handen uppe surfa vidare till någon annan site.

Vi hade föreläsning idag. Två veckor har jag väntat, två torsdagar har jag varit på väg till föreläsningen för att samma dag upptäcka att vi inte har någon. Med andra ord var mina förväntningar ganska höga.

Två timmar och 15 minuter, ingen paus. Jag hann skicka tre email, redigera ett blogginlägg, uppdatera min facebook status, kommentera på tre kompisars facebook statusuppdateringar (flera gånger), chatta en liten stund med min pappa, läsa den här artikeln på DNs sida plus läsa dagens Rocky i DN. Hann också tänka att jag skulle vilja supa den där föreläsaren under bordet bara för att se vad som händer.

Jag är ledsen om detta inlägg upplevs som stötande. Eller näe, det är jag faktiskt inte. Jag är ledsen om jag sårar någon, det ska man inte göra. Men jag tyckte inte om dagens föreläsning. Man kan inte tycka om allt. Och att låtsas som att man gör det är bara dumt och tråkigt.

Jag skulle förstås kunna gå in här på hur detta (alltså denna blogg) är en del av studierna, hur den förmodligen läses av mina lärare och kurskamrater och hur jag därför borde skriva politiskt korrekt. Men det är inte jag. Jag tycker man ska behandla alla med respekt, men jag tycker också att det är helt ok att vara ärlig även om sanningen inte är den folk skulle vilja höra. So there. Tyckte du det här var provocerande föreslår jag att du inte läser det inlägg jag har på gång efter detta.

Nästa vecka är det dags igen för:


Tillställningen börjar samtidigt som vår föreläsning (visst har vi en nästa vecka?), men fortsätter ända till kl 23, så det finns alltså gott om tid även efter föreläsningen. Jag ska dit.

Sir Ken Robinson is my hero!

Sitter här i väntan på kvällens föreläsning. Funderar på kultur, konst, kreativitet och ledarskap och kom ihåg ett youtube klipp min capoeira lärare tipsade om i sin blogg. Klippet är ett tal av Sir Ken Robinson och att lyssna på det här får mig att känna mig som Gert Fylking vid utdelandet av Nobels litteraturpris (minus sarkasmen).




tisdag 2 november 2010

Yes we can!

Läste ni Petras senaste inlägg? Det gjorde jag. Ibland blir det nog så att man blickar utåt så mycket att man inte lägger märke till det som händer här. För visst händer här en hel del! Och riktigt bra grejer dessutom!

Till exempel de här killarna.



Inte nog med att de är från Finland, två av killarna är dessutom från Åbo (och en gick i samma klass som mig när jag studerade cirkus). Själv lyckades jag se killarnas föreställning när de var i Stockholm eftersom jag råkade vara där samtidigt. Där fick de stående ovationer av publiken. Hur ofta händer det? Så här skrev Dagens Nyheter om föreställningen. Och så här tyckte The Guardian.

En annan duktig finsk konstnär är Hans Rosentröm. Han är dessutom ganska stilig måste jag säga. Och på senaste tiden ständigt aktuell med utställningar världen över.


Yay!

Fler kulturbloggar --->

torsdag 28 oktober 2010

Nämnde jag att marknadsföring var mitt huvudämne?

Ja det är ju en jäkla tur att Sanja går samma franska kurs som jag, annars hade jag ikväll varit vid akademin och undrat varför ingen annan är där. Och jag veeeeet det står klart och tydligt på pappret vi fick på första föreläsning att nästa föreläsning är först 4.11. Men det här med att hålla reda på papper och dessutom läsa och komma ihåg vad som står på dem har aldrig varit min starka sida.

Däremot är jag bra på många andra saker. Till exempel på att stå på händer. Vill man inte ta mitt ord för det går det bra att komma och titta nu på lördag kl 20.00 på Barker Teatteri. Inträde endast tre euro och de säljer billig öl också. (Vet du inte var Barker ligger får du väl googla det.)

Där finns en hel del annat att se än bara mig dessutom. Men klockan är mycket och jag är trött och därför inte alls på humör att marknadsföra andra. Jag är där. Det blir kul. Första gången jag tänker vara lite semi-politisk med min konst...ooooo nu blev ni kanske lite nyfikna!? Om inte så kan jag väl avslöja att min vän Janna också är där. Hon är clown. Burlesque-clown. Det vill ni inte missa.

onsdag 27 oktober 2010

Det här är en bra ledare





Om jag fick välja en nu levande person, vem som helst i hela världen som jag skulle vilja träffa, så skulle jag välja denna man. Han är så inspirerande och motiverande att lyssna till!

Vad gör en bra ledare?

Dags att ge sig på föreläsning nombre deux här innan det är dags att ge sig på franskan igen. Måste säga att ibland är det nog tur att det finns sådant här som bloggar och chat och what not. Har varit hemma nu i två dagar för att vila rösten min. Någon inflammation i stämbanden eller något liknande. Så om jag är ovanligt tyst imorgon på föreläsning nombre trois så beror det inte på att jag inte har några åsikter, jag har MASSOR med åsikter, det beror bara på att min röst är sjukskriven till på fredag.

Åter till ämnet, andra föreläsningen. Vi funderade på ledare och ledarskap. Är vissa människor födda att leda andra? Och om så, är andra då födda till att följa? Är det så, så hoppas jag definitivt att jag är född till att leda, inte följa. Givetvis är det inte riktigt så svart-vitt. Säkerligen finns det vissa egenskaper majoriteten av ledare har gemensamma, men nog kan man också träna upp sig och bli en bra ledare.

Vi diskuterade just det här med egenskaper. Långa listor skrevs med önskvärda egenskaper. Egentligen tror jag inte det går att isolera en eller två egenskaper utan att det är just en kombination, rätt kombination så att säga, som gör en bra ledare. Trots detta tänker jag välja två egenskaper jag tror är de viktigaste. Eller välja och välja, det här är en åsikt jag haft länge. Innan jag berättar vilka dessa två egenskaper enligt mig är, vill jag ändå poängtera att detta är min åsikt just NU. Den kan ändras, men det kräver att någon lyckas övertala mig om att jag har fel genom att motivera sina åsikter mycket övertygande!

Så, här kommer de: självsäkerhet och ärlighet.

Det är ensamt på toppen brukar man säga. Därför självsäkerhet. Som ledare kommer du alltid ha folk som inte tycker om dig eller de beslut du fattar, men är du en konflikträdd people-pleaser kommer du aldrig bli en bra ledare. Folk är som hundar, de kan lukta sig till osäkerhet, och har de väl detekterat den kommer de att köra med dig. Inte alla förstås, men de som vill åt dig. Du måste känna dig själv, vara du med dig själv och veta att du är älskad (av åtminstone mamma och pappa) för att kunna leva med att du aldrig kommer kunna tillfredsställa allas önskan. Du måste vara självsäker nog att kunna vara ödmjuk och erkänna dina tillkortakommanden.

Där till måste du vara ärlig. Alltid kunna motivera dina val och beslut. Har du ingen motivering är det inte ännu dags att fatta beslut. Du måste vara ärlig mot dig själv, erkänna för dig själv när du är som bambi på isen, helt ute och halkar. En ledare behöver inte veta allt eller vara bäst på allt, men du behöver vara ärlig och erkänna när du behöver hjälp, eller när någon annans expertis krävs för att fatta ett vettigt beslut.

Hmm, borde kanske också poängtera (om det förblivit otydligt för någon) att jag inte ser saker så svart-vitt som jag uttrycker dem. Världen är full av nyanser, men ibland är det lättare att uttrycka åsikter om man suddar bort nyanserna. Poängen blir tydligare, och är det nån som hakar upp sig på småsaker eller inte kan ta saker med en nypa salt så är det deras problem.

Jag har också tänkt mycket på de ledare jag träffat eller läst om. Vilka har gjort intryck på mig? Jag har två favoriter, en som jag bara läst om och en som stod vid min sida även under mina värsta tonårs år.

Ricardo Semler är den ledare jag läst om som gjort störst intryck på mig. Jag ser honom som en otroligt modig man, som vågat gå sin egen väg i ett familjeföretag trots att detta inneburit att han gått tvärt emot sin egen fars vilja. (Jag har förresten hans bestseller "Seven day weeken" på svenska om nån vill låna den.)

Den andra ledaren som haft stor inverkan på mig är Elisabeth Betander. Hon är ekonomichef för ett stort internationellt företag, en av Svergies få domare i kvinnlig artistisk gymnastik med licens att döma på stora internationella tävlingar och hon var min tränare, från att jag var 9 år gammal till att jag var 16 år. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde henne så bra, men jag tror att det ligger i just självsäkerheten. Hon visste precis vad hon gjorde! Dessutom är hon som kvinnlig ledare en bra förebild. Jag minns när jag var ungefär 12-13 år, hon gjorde då klart för oss alla i vår grupp att om hon någonsin såg oss med en cigarett eller en ölburk i handen var vi aldrig någonsin mer välkomna på hennes träningar. Jag har än idag aldrig ens provat att röka (öl däremot har jag testat men förstår inte hur någon kan tycka om det, tacka vet jag rödvin). Jag har kontakt med henne än idag och det är jag mycket glad för.

Assez! À demain mina kurskamrater (varav ni nu kan hitta ytterligare en under länkarna till höger)!

tisdag 26 oktober 2010

Kurskamrater

I listan till höger finns länkar till andra som läser samma kurs och också valt att göra sin studiedagbok i form av en blogg. Än så länge är där bara Sanja, hoppas det snart blir fler.

Cirkus i glasriket

Sommaren 2008 genomfördes fem föreställningar i Kosta Glascenters
glashytta där glasblåsare, nycirkusartister och musiker möttes. En unik
satsning för alla åldrar. Det var efter en idé av regissören Åsa Johannisson
som nycirkusartisterna Rune Andersen, lindansare, och Gry Lambertsen,
clown och pålartist, under tre veckor skapade föreställningen tillsammans
med glasblåsarna Daniel Granström och Nina Westman. Carin Blom och
Catharina Backman skapade specialskriven musik på glasföremål.

Totalt 481 besökare kom till de fem försöksföreställningarna, en
beläggningsgrad på 96%. Av dessa kom knappt 10% från Tyskland,
Danmark och Norge. Något som visar på projektets förmåga att tilltala även
internationella turister.

Baserat på ett relativt lågt turistekonomiskt index om 500 kr avseende vad
varje cirkus-besökare la på andra näringar, t.ex. drivmedel, matinköp,
utiksbesök, övernattning, etc. var "intäkten" 240 500 kr för andra näringar,
ett halvt årsverke. Det är detta som förutom den unika idén med nycirkus,
musik och glasblåsarkonst i en glashytta är en av poängerna med
projektet: ett kulturprojekt där närheten till näringslivet ger ett
mervärde för regionen.

(Hämtat från Newsdesk)

Ekonomi vs Kultur

En av de första frågorna som diskuterades under den allra första föreläsningen på denna kurs var om den sönderfallande dikotomin mellan ekonomi och kultur. Traditionellt sett har dessa varit väldigt separata områden. Först på 1980-talet började kultur bli ett legitimt begrepp inom företagsvärlden. Idag är företagskultur en väsentlig del av det som studeras då man studerar företagsekonomi (enligt min erfarenhet iaf). Utöver detta har kultur tagit större plats inom företagsvärlden även på andra sätt. Även om det i Finland ännu är ett relativt litet fenomen så förekommer ändå även här att företag anställer en konstnär i form av något slags residens tjänst. Problemet här, än så länge, är att det är svårt att på ett konkret visa vad företagen kan ha för nytta av konsten.

2009 läste jag en specialiseringskurs (vet inte vad det heter på svenska, EK kurssi) vid Konstakademin i Åbo. En av de andra kursdeltagarna var Gunilla Hellman. Gunilla, som flera år verkade för Svenska Kulturfonden, arbetar idag med just det här, alltså att sammanföra konsten och företagen. Hon är en av personerna bakom Arts & Business Forum Finland. Liknande organisationer finns sedan tidigare i flera olika länder, t.ex. Kultur och Näringsliv i Sverige. Vill du veta mer om Arts & Business Forum Finland kan du läsa den här artikeln.

Personligen, då jag står med en fot i ekonomin och den andra i konsten har det länge varit en självklarhet att dessa två kan dra större nytta av varandra än de gör idag. Så till den grad självklarhet att jag ibland kan tröttna på hela diskussionen. Men det är en viktig och intressant diskussion, absolut! Precis som allt i naturen är beroende av varandra för sin överlevnad, allt är del av en stor helhet som behöver alla dess komponenter, tror jag också att samhället fungerar på ett liknande sätt. Vi kan inte isolera ekonomin eller kulturen eller konsten, eller någon annan del av samhället heller för den delen. Allt är delar av en helhet och beroende av varandra. Ändå har vi inte kommit särskilt långt när det gäller hur vi effektivare kan dra nytta kors och tvärs mellan de olika delarna.

Här ännu ett par länkar på ämnet för den som vill läsa mer:

Kulturledarskap 5p

Denna blogg fungerar som min studiedagbok under kursen "kulturledarskap" vid Åbo Akademis öppna universitet. Vad som händer med bloggen då kursen är avklarad återstår att se.

Tanken är att jag här ska spilla ut alla tankar kursen och dess föreläsningar väcker hos mig. Jag misstänker redan nu att jag titt som tätt ändå kommer halka in på en del sidospår. Kanske gör det inte så mycket.

Feel free to comment på vad helst jag här skriver.