Två sidor

IDAG

IGÅR

Organisationsanalys

Petra och jag valde att göra vår analys på en väldigt liten organisation, Galleria Raya. Anledningen att valet föll på en liten organisation och just ett galleri var att vi ville ta en konstform som inte är allt för bekant för någon av oss samt att vi tänkte att det vore intressant att se hur en liten organisation som inte stöds av stad/stat klarar av sin ekonomi.

Vi ringde upp Raija Norman som är gallerist för Raya och frågade om hon ville ställa upp på detta lilla projekt. Till en början var hon inte alls entusiastisk och förstod inte vad vi skulle kunna få ut av just hennes organisation just eftersom den är så liten. Vi förklarade vårt val för henne och fick henne att gå med analysen. Tyvärr var hon så pass busy nu mot slutet av året med sitt ordinarie jobb och med en ny utställning på galleriet att hon inte hann träffa oss för intervjun. Vi bestämde istället att intervjun får ske via email, så att hon kan svara i lugn och ro när hon hinner.

Det vi fick reda på via denna intervju var att hon tagit över galleriverksamheten för åtta år sedan, mest av en slump, att hon sköter i princip allt själv, städning, mindre renovationer, val av konstnärer etc. Det enda hon outsourcat är egentligen bokföringen, och det är det värt tycker hon. Hon tjänar i stort sett inget på galleriet, men det går heller inte back. Med hyror från utställarna och provision på försäljningen lyckas hon täcka alla galleriets kostnader. Ibland hyr hor bara ut galleriet så att det står på konstnärens ansvar att bemanna galleriet under utställningen, ibland hjälper hennes barn till ett par timmar men för det mesta är det hon själv som är på plats. Hon har en etablerad kundkrets men för att locka nya besökare är hon ganska beroende av pressen. Skriver de om hennes utställningar kommer oftast fler människor, normalt har hon 5-10 besökare om dagen. Några resurser i form av pengar för marknadsföring finns inte.

Ganska bas fakta kände vi efter att ha läst hennes email. Så, när det blev dags för mig och Petra att träffas för att sammanställa det vi fått reda på föreslog Petra att vi skulle gå ner till galleriet och se ifall Raija råkar vara där och ifall hon råkar ha lite tid över för att prata med oss. Jag tyckte det lät som en bra idé och vi gick dit. Vi hade tur, Raija var där och där var ingen utöver oss så hon kunde ta sig tid att prata med oss. Vi blev kvar en timme, helt fascinerade av hennes historia som verkligen var exceptionell!

Att Raija blev gallerist var som sagt en slump. Men inte helt och hållet, både hon och säljaren av verksamheten hade av separata spådamer blivit pekade i rätt håll vilket ledde till att hon fick galleriet. Under vårt samtal framkom också att hon har en massa bra idéer för hur man skulle kunna utveckla verksamheten på galleriet. Problemet är bara att hon själv går i pension i vår och har en massa planer på saker som hon vill göra i sitt liv och alla dessa saker är inte i Åbo. Så även om hon verkligen tycker om sin galleriverksamhet är det inte det enda i hennes liv och hur hennes val faller får tiden utvisa.

Personligen tycker jag det var väldigt inspirerande att träffa henne och höra hennes historia. Hon är en otroligt modig kvinna som vågar bryta konventioner och gå sin egen väg. Jag önskar att hon fortsätter med galleriet och att hon på något sätt börjar satsa mer på marknadsföring. Samt att hon förverkligar ens en del av de idéer hon har för galleriet. Det var också mycket intressant och uppfriskande att se en kulturorganisation som fungerar utan stöd. Mer sådant!

Just nu har jag bättre saker för mig än att blogga

I helgen skriver jag om det sista två artiklarna. Lite sent. Men jag skyller på jetlag och det faktum att jag befinner mig i en annan tidszon, här är det inte alls så sent som där!

Och kursen i sin helhet...har inget negativt att säga om den. Bra bra bra! Man lär sig så mycket mer av en interaktiv kurs som denna i jämförelse till alla vanliga kurser där man bara går på föreläsningar...sandpapper i Sahara (torrt, torrare, torrast).

Kommer nog fortsätta med den här bloggen.

Men nu är det dags att koncentrera sig på Big bang theory och andra kavlitetsprogram på TVn. Och kanske ladda upp bilderna av resan hittills! Kanske dyker någon bild även upp här!

Det är bara för att konstnärer är så känsliga

Har ett par artiklar kvar att kommentera på, samt hela kursen som helhet. Har ännu inte hunnit eftersom jag inte varit hemma sedan sista föreläsningen. Just nu ligger jag på sängen i ett hotellrum i Woodstock, Kanada. Var iof inte alls meningen att åka till Kanada, men här är vi nu. Imorn kör vi till Chicago!

På flyget över Atlanten passade jag på att läsa de artiklar jag hade kvar. En av dem var Marja Solja-Wadmans artikel om organisering och ledarskap i filmprojekt. Störde mig fruktansvärt mycket på alla stavfel i den artikeln! Konstiga meningsuppbyggnader också som gjorde det mycket svårt att hänga med i texten. T.ex. "Det kan till exempel ske med hjälp av scenografin, genom att placera några föremål, konkreta ting på scenen där det materialiseras vad som man är ute efter." Say what?

Men, försöker bortse från det dåliga språkbruket och koncentrera mig på innehållet. Hon är inne på lite samma teman som diskuterades i artikeln om symboliskt ledarskap, nämligen att det är chefens/ledarens uppgift att skapa mening, påverka attityder och trosföreställningar samt att åstadkomma engagemang i en organisation. Det här håller jag med om. Däremot tillför hon inget nytt till den diskussionen.

Det jag gillar mest med artikeln är att hon tycks ha ett genuint förstående för svårigheten i att leda människor som producerar/skapar konst. Istället för att, som jag tycker många gör, bara syfta till att konstnärer är krångliga människor som är svåra att styra och arbeta med så belyser hon faktiskt vad detta beror på. Jag förnekar inte att konstnärer kan vara svåra, men i mina ögon är det helt förståeligt! Precis som Marja också påpekar; "Det är fråga om passion som är investerad i projektet." Det är detta som i mina ögon är den stora skillnaden mellan producerandet av konst jämfört med produktionen av andra produkter. En konstnär blottar sin själ i sitt arbete, lägger ner hela sitt jag i det han/hon gör. Det är inte lätt att göra det, särskilt då även konstnären är medveten om att arbetet kommer bedömas ytterst subjektivt av alla som tar del av det. En del kommer älska det, andra kommer hata det. Att förhålla sig till det faktum att en del människor hatar det du gör är inte alltid lätt, det går inte att separera jaget från produkten. Produkten är en del, eller en avspelning av jaget. Att någon hatar det är alltså i förlägningen det samma som att någon hatar dig som gjort det.

Visst vänjer man sig, och lär sig acceptera att alla inte kan tycka om det man gör, men att påstå att det inte känns någonstans tror jag är en lögn. Därför kan det säkert behövas en "omsorgsfull moder" som också tas upp i texten, en omsorgsfunktion som anses vara viktig för att besvara utövarnas utsatthet i det konstnärliga skapandet.

Utöver denna insikt, om konstutövarnas utsatthet vilket leder till svårt styrda personer, fick jag personligen inte ut mycket av den. Fast jag vill inte nedvärdera artikeln, detta är ett viktigt ämne, men det kunde ha uttryckts på ett färre antal sidor. Ordbajseri är inte min grej, säg det du har att säga och skippa bullshiten liksom. Och p.s. konstnärer är inte svåra att styra som personer, det är bara i förhållande till sitt eget skapande de är svåra att styra, generellt sett.

Åbo 2011

Eftersom jag tyvärr missade föreläsningen om Åbo 2011 (jag var i Paris om någon nu lyckats missa det) så har jag nu det stora nöjet att skriva om denna organisation här istället.

Styrelsen för organisationen består av:

Ordförande: minister Christoffer Taxell

vice ordförande: ordförande för stadsstyrelsen Minna Arve

vice ordförande: hovrättsråd Pirkko Mikkola

Därtill har styrelsen ytterligare 12 medlemmar.

Delegationen för stiftelsen Åbo 2011 består av 44 medlemmar plus en ordförande och två vice ordföranden.

Vad var och en av dessa personer gör, eller hur ansvaret är delat dem emellan framgår inte av deras hemsida. Det enda jag hittar är följande lilla snutt:

"Åbo i Finland är Europas kulturhuvudstad 2011, samtidigt som Tallinn i Estland. Kulturhuvudstads-året förbereds av Stiftelsen Åbo 2011 på uppdrag av Åbo stad. Kulturhuvudstadsverksamheten i Åbo bygger på en vilja att utvecklas genom att lansera ett unikt och öppet kulturhuvudstadsår.

De huvudsakliga målen för Åbo 2011 är välbefinnande, internationalism samt kreativ ekonomi och kulturexport. Utgångspunkten är kultur i ordets vida bemärkelse; till exempel matkultur, motions- och hälsokultur, vetenskapskultur och mångkulturella sammankomster är lika viktiga teman som konsterna.

Stiftelsen Åbo 2011 har hand om kulturhuvudstadsprogrammet och samordnar de långvariga nationella och internationella produktionerna som främjar kulturhuvudstadsårets ambitioner. År 2016 kommer Åbo att vara en framstående konst- och vetenskapsstad, ett kreativt centrum för Östersjösamarbetet."

Så...Jag kan inte direkt utgå från hemsidan för denna text. Utgår istället från de erfarenheter jag själv har samt vad jag hört från andra. Det jag själv varit med om är allt sant, det jag hört från andra får tas med en nypa salt.

För mig verkar det som om organisationen är alldeles för hierarkisk. Beslutsfattandet tar för lång tid och vem som sköter vad känns oklart. Till exempel vet jag att det i våras i år, 2010, fortfarande var fler av de projekt som valts ut till det officiella programmet som inte fått sina kontrakt med stiftelsen. Detta eftersom stiftelsen då ännu inte hade klart för sig hur mycket de kan bidra med till finansieringen av dessa projekt.

Detta var alltså mindre än ett år innan kulturhuvudstads årets början. Som alla säkert förstår är detta helt oacceptabelt! För att kunna ta sig framåt i planeringen och produktionen av ett projekt krävs först och främst en budget. Eftersom projekten inte fått sina kontrakt och inte vetat hur mycket de kan förvänta sig av stiftelsen har det varit omöjligt för dem att göra sina budgetar, vilket i sin tur gjort i princip allt annat också omöjligt. Därför är det nu flera projekt som producerats på betydligt kortare tid än vad som skulle varit nödvändigt.

De enskilda projekten får, som jag förstått det, inte heller skriva egna sponsoravtal med externa finansiärer utan dessa måste gå via stiftelsen vilket ytterligare försvårat arbetet för många.

Jag vet att det finns massor med lysande projekt på programmet för nästa år och jag tror att dessa kommer bära, allmänheten kommer förmodligen gå ganska ovetande om alla komplikationer back stage. Men det vore intressant att efter nästa år att få höra av de som arbetat med de olika projekten hur många som skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med stiftelsen igen.

One more time...

Om ens en av er går är jag nöjd. Ni kommer definitivt inte att ångra det! 11.12, 12.12 och 15.12 kl 19, köysiteatteri.

På bilden ser ni Inga Björn. Bilden är från hennes nummer "Neiti Monga - sukkarakkautta osa 2"

Kavlar upp ärmarna, värmer upp fingrarna och sätter igång

Det är nog så väl dags att ta itu med de artiklar vi skall läsa för denna kurs. En började jag på redan för länge sen, minns inte vad den hette. Den var så total Sahara att jag fortfarande inte läst klart den (Sahara = torrt).

Idag har jag istället läst Sten Jönssons & Lars Strannegård (? kan inte tyda handstilen på pappret, sorry teachers) kapitel om symboliskt ledarskap; om kultur och meningsskapande. Betydligt mycket intressantare skriven text! I den diskuteras förändringen/utvecklingen av synen på ledarrollen. Från att traditionellt ha setts som någon som leder ett maskineri i syfte att producera produkter till att ses som någon som ska skapa mening i processerna. I artikeln säger de om den gamla ledarsynen:

"Ledarskap blir i detta perspektiv en fråga om att styra maskinen - en ingenjörskonst som handlar om att manövrera organisationen där ledaren i upphöjd position sitter i styrhytten och med allvetande blick övervakar att maskineriet fungerar som det ska."

Så här tror jag personligen att det fortfarande är i många många företag. För mig känns detta som att underskatta människor. Som om de vore maskiner och inte levande varelser av kött och blod som känner och har behov av att förverkliga sig själva.

Om synen som är mer inriktad på kultur och meningsskapande skriver de:

"Kulturperspektivet lyfter fram att företag kan förstås inte bara som mekaniska produktionsapparater utan också som sociala sammanhang som bygger på människors föreställningar och idéer."

Och att:

"Världen i sig har ingen inneboende mening - vi som meningsskapare ger den mening."

Dessa två citat sammanfattar ganska väl vad artikeln handlar om i min mening. De talar om ledarskapet som en process vars syfte är att genom symboler och ritualer skapa mening i det som sker och i de processer de underordnade väntas delta. Det handlar om att övertyga, att skapa en verklighet åt andra, om storytelling.

Intressant och jag håller med om mycket. I artikeln används en liknelse med politiken, att det just gäller att övertyga folk genom att använda symboler för att påverka människors föreställningar. Själv vill jag dra liknelsen ett steg längre och säga att ALLT handlar om marknadsföring. Det gäller att sälja in en idée, en alternativ verklighet som man vill få folk att acceptera. Hur man gör detta bygger på samma mekanismer och teorier som används inom marknadsföring, "we don't sell soap - we sell hope". Manipulation helt enkelt, distrahera, styra, ge illusionen av frihet.

Tyvärr kommer inte artikeln längre än så. Den verkligt intressanta frågan, som de själva också uttrycker men lämnar obesvarad, är den om just ledarskap, vem berättelser lyssnar vi på? Vem är det som bestämmer? Vilka historier vinner?

Som jag ser det, är det först vid dessa frågor som det börjar bli VERKLIGT INTRESSANT. Vi kan alla berätta historier, använda symboler etc, men vad är det som gör att vi väljer att lyssna på vissa medan vi förkastar andra? Kan det vara så att det bär tillbaka till de frågor vi rörde oss kring i kursens första början, att vissa ledarskapsegenskaper helt enkelt är medfödda? Själv tycker jag inte att det är en allt för tokig teori, det är så det fungerar i naturen också och det är därifrån vi kommer. Alla myror eller bin föds inte till drottningar (märk väl DROTTNINGAR, inte kungar).

Inte tror jag att jag har några mer sanningar eller svar att komma med än de hade i texten, men nog är det intressanta frågor som tål att funderas på. Och jag tror också det är mycket viktigt att faktiskt se dessa frågor istället för att bara läsa vad som redan finns givet. Vill vi komma längre måste vi leta efter svar på de obesvarade frågorna, inte bara lära oss svaren till de som redan besvarats.

Nu ska jag gå och se på cirkus. Det kan du också göra. Köysiteatteri, kl 19.00 idag, imorn (11.12) och på söndag (12.12). Och onsdag nästa vecka (15.12). Gör det! Du kommer bli lyckligare om du gör det. Jag lovar.

Mitä mieltä Erika on ihmisistä jotka ovat asuneet koko elämänsä Suomessa mutta eivät puhu suomea?

Borde egentligen just nu läsa till nästa veckas franska tent... Men jag är ju faktiskt i Paris, det kan väl nästan räknas som att plugga? Bor dessutom hos en kompis mormor som är före detta lärare så jag hade faktiskt en kort franska lektion imorse vid frukostbordet (à l´université d´Uppsala il y a un jardin... vet inte om stavningen där, hur som, vi diskuterade Carl Von Linné).

Men, det jag tänkte skriva om, väldigt kort (eller jag försöker iaf hålla det kort) är språkdebatten som blossat upp lite igen efter YLE 2 program "Pakkoruotsi" tidigare i veckan. Jag förstår att detta egentligen inte alls är en diskussion om språk, utan om kultur och historia. Ok, delvis om språk också. Men ärligt talat, inte är det väl så jäkla konstigt om finskar inte är allt för entusiastiska över att lära sig svenska, dvs det språk som, än idag, är en konkret påminnelse om att vi varit ett förtryckt folk? 5% av oss är svenskspråkiga och därför MÅSTE vi alla lära oss svenska. Jag har full förståelse för att alla inte vill lära sig svenska om man ser till historien och vad svenska språket inneburit för Finland och hur Sverige behandlat finnarna.

Men Finland är ett tvåspråkigt land och jag tycker att vill man jobba som läkare, politiker, tjänsteman så bör man kunna svenska. Man behöver inte kunna det perfekt, men behöver kunna kommunicera på svenska.

Vad jag däremot har noll förståelse för är finlandssvenskar som inte bemödat sig att lära sig finska! Skäms på er! Ni har rätt till ert eget språk, det förnekar jag inte, men faktum är att ni lever i ett land där en extrem majoritet talar finska. Har ni själva inte bemödat er att lära er detta språk är det en skam! Och tro mig, jag har hört alla förklaringar "men där jag är ifrån pratar alla svenska, jag hör aldrig finska nånstans" osv osv. Allvarligt? Skärp er! Jag är född och uppvuxen i Sverige. Under de första 22 åren av mitt liv har jag pratat finska endast hemma med min mamma och min pappa. Jag har inte hört finska NÅGON annanstans, inte ute på stan, inte på tv, inte på radio, ingenstans, men trots det talar jag flytande finska. Ni bor i ett land där vad, 95% talar finska och ni har inte lärt er det!? För mig är det ett tecken på antingen lathet, ignorans eller arrogans, välj själv vilken av dessa tre som beskriver dig, särskilt smickrande är nog inte någon av dem.

Och till sist. Vare sig du är svenskspråkig eller finskspråkig och inte bemödar dig att lära dig det andra språket så är det bara din förlust! Två språkighet är en rikedom, om du kan inse det borde resten inte spela någon roll.