Jag tror vi har mycket att lära oss av barn. Just det, barn!
Var på skattekontoret här i Oslo igår. Liksom mig, var där hundratals andra människor från alla världen hörn. Kötiderna var på ungefär en timme (fan, hade jag vetat hade jag tagit med mig nåt att läsa). Alla sitter tysta för sig själva och undviker ögonkontakt med varandra. Alla, förutom två små flickor. Den ena skulle jag gissa var från något Sydamerikanskt land och ungefär fyra år, den andra förmodligen från Somalia och ungefär tre år och med slöja. Eftersom jag inte hade något bättre för mig iaktog jag dessa flickor (jag är inte alls så creepy som det där lät). Det var fyraåringen som märkte treåringen först. Jag såg hur hon liksom stannade till i det hon själv sysslade med då hon märkte att där fanns någon annan i ungefär hennes ålder. En liten stund stod hon still och bara såg på treåringen som stod och petade på en rosa banderoll.
Sen gick hon själv fram till samma banderoll och började peta på den hon också samtidigt som hon tittade på den lilla treåringen. Vid det här laget hade förstås treåringen också märkt fyraåringen. En liten stund såg de på varandra tills den ena av dem började le. Leendet smittade av sig och de började skratta båda två. Nästa sekund lekte de tillsammans, sprang runt en pelare och försökte ta fatt varandra.
De kom från totalt olika länder, saknade gemensamt språk, talade inte ett ord med varandra. Allt som behövdes var modet att gå fram till en främmande människa och ett leende.
De fick också mig att le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar