Vad gör en bra ledare?

Dags att ge sig på föreläsning nombre deux här innan det är dags att ge sig på franskan igen. Måste säga att ibland är det nog tur att det finns sådant här som bloggar och chat och what not. Har varit hemma nu i två dagar för att vila rösten min. Någon inflammation i stämbanden eller något liknande. Så om jag är ovanligt tyst imorgon på föreläsning nombre trois så beror det inte på att jag inte har några åsikter, jag har MASSOR med åsikter, det beror bara på att min röst är sjukskriven till på fredag.

Åter till ämnet, andra föreläsningen. Vi funderade på ledare och ledarskap. Är vissa människor födda att leda andra? Och om så, är andra då födda till att följa? Är det så, så hoppas jag definitivt att jag är född till att leda, inte följa. Givetvis är det inte riktigt så svart-vitt. Säkerligen finns det vissa egenskaper majoriteten av ledare har gemensamma, men nog kan man också träna upp sig och bli en bra ledare.

Vi diskuterade just det här med egenskaper. Långa listor skrevs med önskvärda egenskaper. Egentligen tror jag inte det går att isolera en eller två egenskaper utan att det är just en kombination, rätt kombination så att säga, som gör en bra ledare. Trots detta tänker jag välja två egenskaper jag tror är de viktigaste. Eller välja och välja, det här är en åsikt jag haft länge. Innan jag berättar vilka dessa två egenskaper enligt mig är, vill jag ändå poängtera att detta är min åsikt just NU. Den kan ändras, men det kräver att någon lyckas övertala mig om att jag har fel genom att motivera sina åsikter mycket övertygande!

Så, här kommer de: självsäkerhet och ärlighet.

Det är ensamt på toppen brukar man säga. Därför självsäkerhet. Som ledare kommer du alltid ha folk som inte tycker om dig eller de beslut du fattar, men är du en konflikträdd people-pleaser kommer du aldrig bli en bra ledare. Folk är som hundar, de kan lukta sig till osäkerhet, och har de väl detekterat den kommer de att köra med dig. Inte alla förstås, men de som vill åt dig. Du måste känna dig själv, vara du med dig själv och veta att du är älskad (av åtminstone mamma och pappa) för att kunna leva med att du aldrig kommer kunna tillfredsställa allas önskan. Du måste vara självsäker nog att kunna vara ödmjuk och erkänna dina tillkortakommanden.

Där till måste du vara ärlig. Alltid kunna motivera dina val och beslut. Har du ingen motivering är det inte ännu dags att fatta beslut. Du måste vara ärlig mot dig själv, erkänna för dig själv när du är som bambi på isen, helt ute och halkar. En ledare behöver inte veta allt eller vara bäst på allt, men du behöver vara ärlig och erkänna när du behöver hjälp, eller när någon annans expertis krävs för att fatta ett vettigt beslut.

Hmm, borde kanske också poängtera (om det förblivit otydligt för någon) att jag inte ser saker så svart-vitt som jag uttrycker dem. Världen är full av nyanser, men ibland är det lättare att uttrycka åsikter om man suddar bort nyanserna. Poängen blir tydligare, och är det nån som hakar upp sig på småsaker eller inte kan ta saker med en nypa salt så är det deras problem.

Jag har också tänkt mycket på de ledare jag träffat eller läst om. Vilka har gjort intryck på mig? Jag har två favoriter, en som jag bara läst om och en som stod vid min sida även under mina värsta tonårs år.

Ricardo Semler är den ledare jag läst om som gjort störst intryck på mig. Jag ser honom som en otroligt modig man, som vågat gå sin egen väg i ett familjeföretag trots att detta inneburit att han gått tvärt emot sin egen fars vilja. (Jag har förresten hans bestseller "Seven day weeken" på svenska om nån vill låna den.)

Den andra ledaren som haft stor inverkan på mig är Elisabeth Betander. Hon är ekonomichef för ett stort internationellt företag, en av Svergies få domare i kvinnlig artistisk gymnastik med licens att döma på stora internationella tävlingar och hon var min tränare, från att jag var 9 år gammal till att jag var 16 år. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde henne så bra, men jag tror att det ligger i just självsäkerheten. Hon visste precis vad hon gjorde! Dessutom är hon som kvinnlig ledare en bra förebild. Jag minns när jag var ungefär 12-13 år, hon gjorde då klart för oss alla i vår grupp att om hon någonsin såg oss med en cigarett eller en ölburk i handen var vi aldrig någonsin mer välkomna på hennes träningar. Jag har än idag aldrig ens provat att röka (öl däremot har jag testat men förstår inte hur någon kan tycka om det, tacka vet jag rödvin). Jag har kontakt med henne än idag och det är jag mycket glad för.

Assez! À demain mina kurskamrater (varav ni nu kan hitta ytterligare en under länkarna till höger)!