Det här är min scen

Känns som att det är dags att uppdatera här. Vi hade en mycket trevlig gästföreläsning för snart två veckor sedan. Den handlade främst om behovet av och utmaningar vid förändringar av en organisation. Personligen kan jag känna att det är just i sådana här situationer (exemplet under föreläsningen var TMJ) som ledarskapet verkligen definieras! Att leda en organisation som är totalt statisk är ganska rutinartat, det är ju först när du som ledare ska genomdriva en förändring som ditt ledarskap verkligen testas. Tyckte om föreläsningen, men känner inte för att skriva mer än så om den. Vi var alla där och var du det inte är det bara att kika i bloggarna här till höger, där finns finfina referat av föreläsningen. Det blir så mycket tårta på tårta annars.

Jag tänkte istället fundera vidare lite på de teman som togs upp vid senaste föreläsningen. Den var mycket intressant, även om jag hade lite svårt att relatera till exemplen inom kyrkomusiken. Kyrkan är inte något som ligger mig varmt om hjärtat, som jag redan då sa, jag har absolut ingen respekt för en institution som kan välsigna något så dött som ett hus, men däremot inte kan välsigna något så levande som ett förhållande mellan två människor. Var det inte så att vi människor inte skall döma? Var det inte ett privilegium som endast är gud förunnat? På riktigt, skärp er!

Men, nog om mina (mer eller mindre) passiva aggressioner mot kyrkan. Föreläsningen handlade om förhållandet mellan rummet, kroppen och ideologin, och ledarskapet. Jag har tänkt på detta ämne förut, faktiskt. Saken är bara den, att jag aldrig stött på dessa teman inom företagsekonomin eller företagets organisation och ledning (kanske kommer det, jag är ju inte klar än). Jag har stött på dem då jag studerat cirkus. Men där har de förstås inte haft något med ledarskap eller organisation att göra, utan med scenisk framställning, uttryck. Sen har jag, eftersom jag har åtminstone teoretisk erfarenhet av båda, kopplat ihop dessa två och insett vilken nytta jag kan ha av det jag lärt mig inom cirkusen även om jag skulle jobba inom något företag som inte har något med konst att göra.

Det låter kanske rörigt? För er som inte har någon alls erfarenhet av att jobba på scen, professionellt eller som hobby, spelar ingen roll, så kan jag försöka att kort förklara vad jag menar. När man har mer än en person på scen intar varje person en viss status i förhållande till varandra. Vilken status vardera person har är sällan någon slump, utan något som finns inskrivet i rollen. Statusen stödjer karaktärens egenskaper. Det finns låg status, och det finns hög status. Personer med hög status förtrycker dem med låg status. På scen kan detta ses konkret i karaktärernas sätt att tala, hållning, klädsel, rörelsespråk. Status är ett jätteviktigt verktyg när man jobbar på scen.

Det här är precis samma sak som händer i verkliga livet varje dag. Varje gång vi kliver in i ett nytt rum, vare sig vi gör det medvetet eller omedvetet, klär vi på oss en viss status. Säg en föreläsning till exempel, väljer jag en låg status så tittar jag inte någon i ögonen, jag går tyst och sätter mig längst bak i salen och försöker att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Väljer jag däremot en hög status håller jag mitt huvud högt, ser på alla som finns i rummet, talar då jag har något att säga, ser folk i ögonen när jag talar med dem och när jag lyssnar på dem.

Gör man sig medveten om denna mekanism kan man använda den till sin fördel. Känna efter vid varje situation, vad behövs här? Ska jag lägga mig över alla och lita på min auktoritet? Ska jag lägga mig någonstans i mitten för att försöka få över folk på min sida? Ska jag lägga mig längst ner och bara följa med strömmen?

Jag tror detta är något man kan ha mycket nytta av som ledare. Själv tycker jag att om man är tilldelad en ledarroll, är det viktigt att bära den redan från första start. När jag kliver in i ett rum där jag vet att det är jag som ska leda vad som händer där är det samma sak som att kliva ut på scen. Man måste fylla scenen, ta den i besittning, markera sitt revir. Vågar man inte göra det är det lika bra att glömma att man ska kunna leda där.

Själv arbetar jag med barn, 5-12 åringar. Jag undervisar dem i cirkus. Där är min ledarroll mig tilldelad redan från start och jag tror på barns intuition. Är jag osäker på vad jag gör känner de direkt av det och min auktoritet är hotad. Därför måste jag alltid hålla en status som är högre än mina elevers.

Testa det här nästa gång ni går på fest, eller på krogen, eller börjar en ny kurs, eller vilken situation som helst som är ny. Stanna till då du klivit in i rummet, se dig om, lägg märke till folk och låt dem lägga märke till dig, bestäm vart i rummet du ska gå (men ta nu inte nånstans långt bak, eller i nåt hörn) och gå sedan med målmedvetna steg dit du bestämt. Om där är främmande människor, hälsa på dem. Håll hela tiden en god hållning och utför innan nämnda saker lugnt. När du ser dig om i rummet, leta inte efter något utan bara se dig om och lägg märke till vad som finns där. Det här funkar lika bra vid bardisken, på hemmafesten som på första dagen på nya jobbet.

Det blev nog en ganska spretig text. Hur som helst är jag säker på att jag, i och med min tidigare utbildning, har en mycket stark fördel i förhållande till folk som aldrig stått på scen då jag väljer att söka mig till ledande poster.

(Var det någon som reagerade på att jag i föregående mening själv påpekade en av mina egna styrkor? Har märkt att jantelagen nog är starkare här i Finland än i Sverige. Jag tycker att det är helt ok att erkänna vad man är bra på så länge man har vett att behandla andra med ödmjukhet och respekt.)