Det är bara för att konstnärer är så känsliga

Har ett par artiklar kvar att kommentera på, samt hela kursen som helhet. Har ännu inte hunnit eftersom jag inte varit hemma sedan sista föreläsningen. Just nu ligger jag på sängen i ett hotellrum i Woodstock, Kanada. Var iof inte alls meningen att åka till Kanada, men här är vi nu. Imorn kör vi till Chicago!

På flyget över Atlanten passade jag på att läsa de artiklar jag hade kvar. En av dem var Marja Solja-Wadmans artikel om organisering och ledarskap i filmprojekt. Störde mig fruktansvärt mycket på alla stavfel i den artikeln! Konstiga meningsuppbyggnader också som gjorde det mycket svårt att hänga med i texten. T.ex. "Det kan till exempel ske med hjälp av scenografin, genom att placera några föremål, konkreta ting på scenen där det materialiseras vad som man är ute efter." Say what?

Men, försöker bortse från det dåliga språkbruket och koncentrera mig på innehållet. Hon är inne på lite samma teman som diskuterades i artikeln om symboliskt ledarskap, nämligen att det är chefens/ledarens uppgift att skapa mening, påverka attityder och trosföreställningar samt att åstadkomma engagemang i en organisation. Det här håller jag med om. Däremot tillför hon inget nytt till den diskussionen.

Det jag gillar mest med artikeln är att hon tycks ha ett genuint förstående för svårigheten i att leda människor som producerar/skapar konst. Istället för att, som jag tycker många gör, bara syfta till att konstnärer är krångliga människor som är svåra att styra och arbeta med så belyser hon faktiskt vad detta beror på. Jag förnekar inte att konstnärer kan vara svåra, men i mina ögon är det helt förståeligt! Precis som Marja också påpekar; "Det är fråga om passion som är investerad i projektet." Det är detta som i mina ögon är den stora skillnaden mellan producerandet av konst jämfört med produktionen av andra produkter. En konstnär blottar sin själ i sitt arbete, lägger ner hela sitt jag i det han/hon gör. Det är inte lätt att göra det, särskilt då även konstnären är medveten om att arbetet kommer bedömas ytterst subjektivt av alla som tar del av det. En del kommer älska det, andra kommer hata det. Att förhålla sig till det faktum att en del människor hatar det du gör är inte alltid lätt, det går inte att separera jaget från produkten. Produkten är en del, eller en avspelning av jaget. Att någon hatar det är alltså i förlägningen det samma som att någon hatar dig som gjort det.

Visst vänjer man sig, och lär sig acceptera att alla inte kan tycka om det man gör, men att påstå att det inte känns någonstans tror jag är en lögn. Därför kan det säkert behövas en "omsorgsfull moder" som också tas upp i texten, en omsorgsfunktion som anses vara viktig för att besvara utövarnas utsatthet i det konstnärliga skapandet.

Utöver denna insikt, om konstutövarnas utsatthet vilket leder till svårt styrda personer, fick jag personligen inte ut mycket av den. Fast jag vill inte nedvärdera artikeln, detta är ett viktigt ämne, men det kunde ha uttryckts på ett färre antal sidor. Ordbajseri är inte min grej, säg det du har att säga och skippa bullshiten liksom. Och p.s. konstnärer är inte svåra att styra som personer, det är bara i förhållande till sitt eget skapande de är svåra att styra, generellt sett.