måndag 14 februari 2011

Kulturledarskapets många ansikten

Efter att nu ha skrivit om ett antal artiklar som varit koncentrerade på konst och kultur som business och även på ledarskapet ur samma synvinkel vill jag skriva om andra former av kulturledarskap som jag tycker är minst lika viktiga. Om de ledare som verkligen leder en grupp människor, som inspirerar och utmanar sina "underordnade", eller vad man nu vill kalla dem, istället för att leda en samling administrativa och operativa funktioner som stödjer den primära verksamheten.

Först ut i denna serie tänkte jag skriva om Larisa Afanasieva. Hon är uppvuxen i Sibirien, en fem dagars tågresa från St Petersburg, i väldigt dystra förhållanden. Dessa förhållanden fick henne att vända sig till gatan och diverse dåliga intressen där. Själv säger hon att hon var en riktig huligan som lärarna såg som ett hopplöst fall.

Vändningen för henne kom då hon lite av en slump fick chansen att börja studera teater vid en lokal konstskola. Detta ledde henne vidare till teaterstudier i St Petersburg. Trots att hon ansåg sig få mycket av teatern tröttnade hon snart på den och dess begränsningar. Hon säger sig inte tro på teatern som helhet.

Istället lämnade hon teaterstudierna och grundade en cirkus för St Petersburgs gatubarn. Dessa är barn som hamnat utanför samhället, som ingen tror på och som ingen satsar på. Svårigheterna har varit enorma, under nio år har de fått flytta från lokal till lokal 10 gånger, att hitta sponsorer för att sådant här projekt i Ryssland har också varit näst intill omöjligt. Trots detta fortsätter hon sitt arbete. Varje dag försöker hon hitta på nya sätt att finansiera verksamheten. Hon gör det för barnen för att hon själv varit i samma situation och menar att cirkusen är ett redskap för barnen där de kan lära sig dels ett yrke, men framförallt ansvar för både sig själva och för andra samt finna en tillit till sig själv och sitt egna värde. I cirkusen finns ett visst spänningsmoment alltid med, det är en tillvaro på gränsen, inte olikt barnens vardag. 2009 var de i Helsingfors och uppträdde under en vecka, jag missade det =(

Det är den här typen av ledare som jag tror gör kulturbranschen unik. Dessa visionärer som ser ett värde i konsten som inte går att kvantifiera i termer av pengar. Var finns dessa inom företagsvärlden? Säkerligen finns de, men de som gör detta unikt om man jämför företagsvärlden med kulturvärlden är att de inom företagen som gör sådant här gör det utifrån en känsla av ansvar för andra människor (vilket självklart är beundransvärt) medan de som gör sådant här inom kulturen gör det dels av en ansvarskänsla, men också utifrån tron att konst och kultur kan tillföra människors liv en rikedom som pengar aldrig kan komma i närheten av. Förmågan att förverkliga sig själv är inte beroende av pengar. Konst och skönhet är inte beroende av pengar. Men dessa saker kan ge människor lycka. Kan pengar det?

Det här är en aspekt jag tycker är väldigt viktig att komma ihåg då vi läser kurser som denna om kulturledarskap (och likaså då dessa kurser planeras). Kultur är idag business, men det har ett värde även långt bortom denna monetära aspekt. Glömmer vi detta förlorar vi substansen.

(Artikeln ifråga går att läsa i Meteli nummer 5, 2009. Meteli är TEME:s medlemstidning och TEME är fackförbundet för teater, dans, cirkus och film- och TV-produktion.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar