Kulturlandskapets många ansikten

Fortsätter på samma tema som i tidigare inlägg. Det är först nu när jag läser dessa artiklar som det verkligen slår mig hur tydligt det trots allt är att denna kurs inom kulturledarskap anordnas av Hanken. Allt är väldigt organisation och ledarskaps vinklat. Vilket det i viss mån förstås också ska vara. Men nu när jag läser dessa inser jag att det som saknats under den här kursen är just en spegling, inblick eller hur man vill uttrycka det, i det verkliga kulturlandskapet, så som det ser ut idag, här, i Finland. Lite vad Petra också var inne på i sitt förra inlägg.

Artikeln jag nu läst handlar inte om ledarskap, men den är väldigt relevant för någon som vill arbeta med ledarskap inom denna bransch. Den handlar om teaterfältet i Finland, med det fria fältet i jämförelse med det statligt stödda fältet.

Den beskriver ett väldigt splittrat fält med ett antal teatergrupper där verksamheten drivs på en i bästa fall plus-minus noll nivå ekonomiskt. Här råder fri marknadsekonomi! Alla tävlar om samma publik oavsett storlek på budget eller huruvida de ens har en egen fast lokal. (Säg mig i vilken annan bransch än kulturbranschen majoriteten av privata företag arbetar utan egna lokaler?)

De flesta av teatergrupperna i det fria fältet är marknadsföringsmässigt beroende av kritiker eftersom de inte har råd att köpa annonsplats i samma tidning. Författaren till artikeln, Pauliina Feodoroff, ställer frågan om inte marknadsföringen borde förbjudas helt? Det är ingen som har råd med den, att till exempel försöka branda en teater kostar alldeles för mycket pengar. Hon menar att vi istället borde omvärdera teaterns roll. Varför finns den? Ursprungligen har den finska teatern sin start i att bygga en nationalkaraktär och stärka finska språkets roll. Är det fortfarande dessa premisser som ligger bakom teatrarnas existensberättigande?

Något hon påpekar, och som i min mening är mycket sant, är att det som i stor mån gör det omöjligt för de fria grupperna att konkurrera på denna marknad är att de statligt stödda teatrarna spelar i en helt annan division budgetmässigt. Har man ingen som helst inblick i denna värld skulle detta kunna väcka frågan om varför det då överhuvudtaget bör finnas ett fritt fält. Själv anser jag detta behov som så pass uppenbart att jag inte tänker gå in på den diskussionen.

Men, summa summarum, så länge vi har statligt stödda teatrar kommer de fria teatergrupperna vara beroende av bistånd. En grupp teatrar kommer inte kunna bära sina egna kostnader så länge det finns en annan grupp som inte ens behöver försöka att göra det.

Att förstå den här sortens problematik, och inte bara se kulturbranschen som vilken annan bransch som helst som fungerar under samma förutsättningar som andra branscher tror jag är A och Ö för den som vill jobba som någon form av ledare inom en sådan här bransch.

(Och på tal om ledare inom den här branschen, det är ofta producenter. Problemet här är att producenterna måste sköta allt från städning till budgetering till marknadsföring till bokföring för att konstnärerna ska vara befriade från detta och kunna koncentrera sig på det kreativa arbetet. Detta är dock en helt egen diskussion som vi får återkomma till senare.)