Utgångspunkten för denna artikelns är alltså att lägga en grund utifrån vilken vi senare kan studera förändringar inom de kulturella industrierna. Detta har för författaren lett till två typer av frågor, dels de om förändringens utsträckning och dels de angående utvärdering och kontinuitet av förändringarna.
Produktionen av kultur industrierna kan delas in i tre olika eran, den första sträcker sig från medeltiden till 1800-talet. Under denna era var konstnärer ofta kommissionerade eller finansierade av aristokrater, adel eller kyrkan. Det fanns även så kallade artisaner som handlade självständigt. Efter denna era följde den av "market professionals" (kommer inte på någon bra översättning). Denna era sträcker sig från 1800-talet fram till början av 1900-talet. Under denna era blev det vanligare att olika former av konstverk producerades för försäljning. Tack vare industrialiseringen ökade människors mängd av fritid och disponibel inkomst, detta var förutsättningen för att kulturella industrier kunde börja utveckla en mer marknadslik struktur. Den tredje och sista av dessa tre eror är den vi förmodligen fortfarande befinner oss i och som haft sin början i det tidiga 1900-talet. Här talas om "corporate professionals" (igen, ingen bra översättning till hands). Den kulturella marknaden har under denna era blivit mer professionell, utvecklingen har, framför allt sedan 1950-talet, varit explotionsartad. Teknisk utveckling har skapat helt nya kanaler för denna industri i form av biografer, radio och TV. Även marknadsföring har blivit mer viktigt under denna era.
Därefter följer en lång utläggning om hur de kulturella industrierna förändrats genom "commodification" alltså att kultur gjorts om till föremål vars uppgift inte bara är att vara användbara utan också utbytbara och försäljningsbara, hur kapitalismens framväxt påverkat de kulturella industrierna genom uppväxten av oligopola marknader inom tidnings, radio och filmbranschen. Med andra ord, hur kultur blivit business.
Där näst ges en beskrivning av kulturella organisationer och vilka aktörer som finns inom dessa organisationer, så som kreativ personal, teknisk personal och administrativ personal. Denna diskurs leder naturligtvis in på frågan i vilken utsträckning den kreativa personalen har kreativ frihet i sitt arbete och den ack så bekanta dikotomin mellan konst och kommers. Allt detta har resulterat i (håll i er nu, för här kommer den största och viktigaste sanningen i denna artikel) att de flesta kreativa arbetare, dvs konstnärer, är antingen anställda i bristande omfattning eller underbetalda, och som författaren av artikeln också påpekar är detta inte alls något som bör ses som ett naturligt fenomen utan snarare ett resultat av ett ekonomiskt system och kulturella omständigheter. Dessa omständigheter inkluderar konstnärers bristande förmåga att förena sina krafter för att försvara sina intressen. Anledningen till denna bristande förmåga förklarar författaren med det faktum att den interna konkurrensen konstnärer emellan är så pass stor.
Till sist diskuteras mångfald vs mängd samt kvalitet. Att vi har miljarder av tv och radiokanaler att välja mellan innebär inte nödvändigtvis att vi har någon enorm mångfald, en viktig iakttagelse som jag håller med om.
Allt som allt, den här artikeln var nog inte riktigt så hemsk som jag mindes, lite för saklig bara för min smak. Men författaren har mina sympatier helt och hållet. Den viktigaste frågan, som jag ser det ur min synvinkel, som han ställer är huruvida belöningarna och omständigheterna för kulturarbetare förbättrats?
Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar