Summering

Året närmar sig sitt slut och jag befinner mig mitt ute i ingenstans, någonstans i Sverige, hos mina föräldrar. Granen ute i vardagsrummet är liten och spinkig, men den är från vår egen mark. Ställer man sig ute på terrassen hör man forsen brusa och ser man mot himlen en klar natt här så ser man fler stjärnor än jag är van att se inne i stan. Jag äter, ser på TV, läser och reflekterar.

2011.

Mitt sista år som 20-nånting. Om bara några veckor blir jag 30 och det skrämmer mig. Jag känner mig inte som 30. Inte för att jag vet hur man borde känna sig vid 30. Jag känner mig ungefär som vid 22, fast klokare, mognare. Jag har mer erfarenhet.

2011 har varit ett minst sagt händelserikt år. Jag tänkte därför att i detta, som får bli sista uppdateringen här i år, försöka summera den. Knyta ihop säcken. Lyfta fram det bästa med året.

2011 inledde jag som anställd som cirkuslärare vid Esko i Esbo, samtidigt som jag försökte skrapa ihop lite random studiepoäng vid ÅA. Jag avslutar året som just hemkommen kulturproducents praktikant vid Finno i Oslo. Båda dessa arbetsplatser har gett mig otroligt mycket! Nya kunskaper och nya vänner.

Jag har rest en del 2011. Årets första timmar spenderade jag på en fest i en stor lagerlokal någonstans i Brooklyn. 2 januari flög jag från New York till mina föräldrar i Sverige. Första natten hemma hos dem satte jag personligt rekord i antal sovda timmar: 17 timmar i sträck, vaknade en gång under natten men somnade om direkt. Slå det om ni kan!! 17 timmar!!

I mars åkte jag för första gången till Oslo och förälskade mig. I staden. Tänkte redan då, att hit måste jag tillbaka! I april var det åter dags för en liten tur till Sverige, denna gång Västerås, staden som i mitt liv är synonym med capoeira. Redan helgen därpå var det dags för nästa resa, denna gång till en liten stad vid namn Leuven i Belgien. Därnäst, i början av juni bar de så av till Italien, Toscana. För första gången på flera år fick jag där möjligheten att verkligen slappna av och njuta. Gott sällskap, god mat, gott vin, vacker omgivning och massor med tid att bara vara. Otroligt lyxigt! Vid det laget hade jag redan fått veta att jag fått praktikplats i Oslo, och spenderade därför resten av sommaren hemma i Finland. Sista juli var så sista dagen jag spenderade i Finland 2011. En god vän gjorde den speciell genom att ta mig ner till ån där vi åt varsin glass varpå han spelade saxofon och jag njöt av solen.

Här börjar nästa kapitel på 2011. Oslo kapitlet. Det har varit en fantastisk höst i Oslo. Har lärt mig mycket via jobbet. För att detta inte ska bli för långt väljer jag ut de två saker jag är stoltast över att ha åstadkommit under min tid i Oslo.

1. Jag lyckades boka en finsk cirkusföreställning till en festival i Narvik i vår. Är otroligt tacksam för det förtroende jag visats på jobbet! Jag fick sköta hela bokandet från första kontaktandet av festivalen och pitchandet av föreställningen, till att skriva avtal för detta samarbete. Detta var väldigt lärorikt och jag känner mig faktiskt lite stolt över Jan som jag hade som chef. Stolt över det faktum att han är en bra ledare som ger sina anställda både ansvar och krav samtidigt som han finns där som stöd. Vill inte gå in på en lång utläggning om ledarskap här (det har jag redan gjort någon gång i början av bloggen), vill bara konstatera, att att leda är inte att kontrollera en organisation, att leda är att tillvara ta de resurser som finns i organisationen på bästa möjliga sätt.

2. Frågan är om jag egentligen ändå är lite mer stolt över denna punkt än föregående...Tror i alla fall att jag är en av få människor som kan skryta med att ha lyckats med följande bedrift. Jag lyckades få Finlands ambassadör att stå i brygga! Inte nog med det, hon var iklädd festklänning! Slå det om ni kan! (Är lite stolt över henne också faktiskt. Inte många i hennes situation som är så modiga.)

Hann också med en resa till England under hösten. Den var viktig för mig på många sätt och det arbete vi gjorde där kommer jag fortsätta med under nästa år.

Hösten innehöll självklart också andra minnesvärda händelser, men jag avslutar här.

Nu väntar jag med spänning på nästa år och allt det har att erbjuda. Mitt nyårslöfte (ja, redan nu) är att ta emot nästa år med öppna sinnen och att följa mitt hjärta. Vi ses igen i januari.

Pecha Kucha 1.12, Oslo

Det har varit en väldigt hektisk vecka. Kom hem från jobbet igår efter kl 18 och somnade på soffan direkt. Vaknade igen vid kl 21, vilket förstås innebar att jag satt uppe till sent på natten istället.

Hur som. I torsdags var det åter Pecha Kucha och det var egentligen det jag tänkte skriva om. Denna gång var inte riktigt lika bra som förra gången i det stora hela. Det var inte många talare som lyckades fängsla mig med sina intressanta projekt. Tror det berodde mer på framförandet än på ämnet i sig. Där var dock ingen total flopp som sist i alla fall, vilket väl kan ses som något positivt!

Jag har åter valt ut tre talare som jag tyckte var lite bättre än de andra.

Nutty tarts. Heja Finland!! Nutty tarts (Tärähtäneet ämmät) är en konstnärsduo från Finland som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Läs här istället. De var avslappnade och roliga, pratade lagom mycket och lät sitt arbete tala för sig själv. Ett annorlunda Pecha Kucha inslag som fick med sig publiken.

Håkon Bogen. Han är pärlekonstnär, han gör pärlplattor. Ni vet sådana man gjorde när man gick på dagis. Och han är nog ganska duktig på marknadsföring och kommunikation, annars hade han aldrig lyckats så bra som han lyckats, för pärleplattor är ändå bara pärleplattor. Och så är han lite småsöt på ett sånt där nördigt sätt. Se själv!

Det är jag som är döden. Om jag ska vara helt ärlig så var jag nog lite rund under fötterna den här kvällen. Och det var nog han i detta bandet också. De spelade efter Pecha Kuchan, men då hade jag redan gått hem. Tar med dem här ändå, för att han var så bra på scen och för mig är det viktigare än det du säger. För är du inte bra kommer jag ändå inte ihåg vad du säger. Vad kommer namnet från då? Svaret finns här under. Och vill ni höra deras musik kan ni göra det här. (Skyll inte på mig om musiken är skit, som sagt, jag drog innan de spelade och har ingen aning om deras musik, vet bara att de var bra på scen.)

Fredag!

Vad menar du när du säger att detta bör göras så snart som möjligt?

Vet inte riktigt vad det är som händer idag, men folk är konstiga. Saker och ting fungerar inte och folk beter sig på de mest märkliga sätt.

Jag tänker att det är väl lite som i vilken relation som helst, nästan alla konflikter är på ett eller annat sätt relaterade till kommunikation. Eller brist där av. Eller fel slags kommunikation.

Vi kan leka en liten lek, bara som exempel, du och jag. Jag ger dig fem tidsrelaterade uttryck och innan du läser vidare på denna blogg så ska du på en liten lapp definiera i sekunder, minuter, timmar eller dagar vad dessa uttryck betyder för dig. Ok, redo?

- Så snart som möjligt.

- Genast.

- Snart.

- Inom kort.

- Inom en snar framtid.

Så, har du skrivit ned dina definitioner nu? Bra. Mina får du i slutet av detta inlägg.

Vi är alla olika. Vi tolkar det som sker omkring oss på olika sätt. Jag har mina referensramar och du har dina och vi tolkar utifrån dem och därför kan det ibland bli helt fel. Det betyder inte att någon av oss egentligen har fel, det betyder bara att vi inte kommunicerat med varandra på rätt sätt. Eller på samma språk så att säga.

Det här är egentligen självklarheter, men det är bra att påminna sig om dem ibland. Förutom att vi har olika referensramar och olika definitioner på begrepp så bör vi ibland också påminna oss om att en stor del av vår kommunikation är icke-verbal. Så mycket som 80% enligt en del forskare. Det handlar alltså inte bara om vad vi säger, utan också om hur. Vilket tonläge, ser vi på den vi pratar med, rör vi på oss, står vi still osv.

Eftersom det här är en blogg om kultur och ledarskap och där igenom organisation ser ja på detta nu i ett arbetsmiljöperspektiv. Personligen tycker jag det är respektlöst att syssla med annat och inte se på mig då jag talar med dig. Är du så upptagen att du inte kan släppa det du sysslar med för en minut är det bättre att säga "Jag är lite upptagen nu, kan vi ta det här lite senare?". Att ge någon sin fulla uppmärksamhet är ett uttryck för respekt. Den som får din uppmärksamhet känner att det han/hon gör är viktigt, känner sig ha blivit sedd och hörd vilket är något jag tror är väldigt viktigt i förhållande till motivation på arbetsplatsen. Denna typ av respekt förtjänar alla, oavsett ställning i organisationen, för som vi alla vet är inget lag starkare än sin svagaste länk.

Så mina definitioner:

- Så snart som möjligt - Idag, eller imorgon, eller senare, egentligen inte förrän jag avklarat allt annat som har högre prioritet. Med andra ord 1 timme - 1 vecka.

- Genast - Nu på en gång, släpp allt du sysslar med och ge detta högsta prioritet, 1 sekund.

- Snart - idag, men inte just nu. 1 dag.

- Inom kort - 2 dagar - 1 vecka.

- Inom en snar framtid - Inom en månad.

Hade vi samma svar? Om inte vore det kul om du skriver dina svar i kommentarfältet. Nästa gång du ber någon göra något, tänk på denna lek.

Fängslade författares dag

Idag är Fängslade författares dag. Här är ett par korta utdrag ur en artikel i DN:

"”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”"

"Regissöreren Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse i Iran. Han har också belagts med förbud att regissera, skriva eller producera film i tjugo år. Efter frisläppandet får han inte ge intervjuer eller resa utom lands. Anledningen uppges vara hans kritik av regeringen i Iran.

Vad är det som gör de här männi skorna så farliga att de måste isoleras från samhället och hållas bakom galler? Det måste vara deras ord.

Och vad är det som gör att de orkar kämpa mot glömskan, mot döden? Det måste vara deras dröm om frihet, det enda de äger."

Det gör mig ont att läsa om dessa författare. Det gör mig ont att något som är så självklart för oss som frihet inte är lika självklart för alla. Det är ett jävla lotteri var vi föds och vilka förutsättningar vi därmed benådas med. Lika lite som en människa någon annanstans i världen förtjänar att fråntas sin frihet på grund av sina åsikter, lika lite förtjänar vi den frihet vi har. Vi har bara haft tur som fötts här och vi står i skuld till dem som kämpat för demokrati och yttrandefrihet.

(Tar diskussionen om i vilken utsträckning vi egentligen är fria en annan gång.)

Det minsta vi kan göra är att minnas dem som berövats sin frihet och att använda vår frihet att låna ut vår röst till dem som inte tillåts använda sin egen. Pennan är mäktigare än svärdet!

Hela artikeln i DN hittar du här.

Jag tycker inte det här är ok!

Var i England en sväng för att träna. Har en väninna där som är dansare som jag har ett litet gemensamt projekt med. Jättekul att se henne igen och få arbeta ifred med vårt projekt (trots att nästan hela min kropp kapitulerat som resultat av en veckas träning) (när blev jag så svag?).

Hur som helst, det är inte vårt projekt jag tänkte skriva om utan detta:

(går ni in på youtube kan ni hitta fler videor som jämför dessa två koreografier)

Sådant här gör mig väldigt väldigt arg!! Lyckligtvis har jag själv aldrig råkat ut för något liknande, men kan väl förstå hur jäkla irriterande sådant här kan vara. Att bygga upp en koreografi är inte lätt. Det är ett konstverk precis som vilket annat konstverk inom vilken annan konstgenre som helst. Du lägger din själ i ditt arbete, ditt arbete är en representation av dig själv. Eftersom det inte är något konkret materialistiskt finns det inget sätt för dig att beskydda ditt arbete. Att någon annan använder din koreografi är sällan något problem egentligen det heller, så länge det är klart vem som ligger bakom koreografien. Problemet uppstår däremot just i sådana här situationer, då någon annan tar cred för ett arbete som du lagt din själ i, som är en del av dig.

Det är bara fel helt enkelt. Liksom vi lär oss om källkritik, vikten av källhänvisning och allvaret om plagiarism inom den akademiska världen, behövs det också inom konsten, och då inte minst inom scenkonsten! Att just denna koreografi dessutom används av en av världens mest kommersiella artister gör ju inte saken bättre...

Och jag vill inte höra om några paralleller mellan det här och piratkopiering/fildelning av musik och filmer. Det är inte helt rätt det heller, men där är det ändå oftast tydligt vem som gör musiken/spelar i filmen/regisserat filmen osv. Där får rätt människor cred för sitt arbete. Här får det inte det!

Detta är fel!!

Still alive...barely

Jag har ett väldigt omväxlande jobb. Igår bestod min arbetsdag av att med hjälp av tre medarbetare bära in 4000kg timmerstockar för den utställning vi håller på att sätta upp för tillfället.

Min näsa kliar av allt sågspån. Och jag har inte hunnit sova ordentligt på ett tag. Koncentrerar mig på att ta mig igenom den här veckan bara. Invigning på torsdag kväll, little black dress, vin, stelt mingel, kindpussar, god middag. På fredag morgon drar jag till Liverpool. Ser fram emot det.

So many trees, so little time

Det är inte brist på kulturupplevelser som gjort att jag inte skrivit på ett tag, snarare det motsatta! Har sprungit runt som en galning på sista tiden och inte riktigt haft tid att sätta mig ned i lugn och ro och tänka igenom allt jag sett.

Nu då.

Var och såg en spelning med finska Siinai. De hade redan börjat spela då vi kom in i lokalen och min första tanke när jag såg dem på scenen var "skämtar ni?". Där stod två killar med bas och gitarr och hår som var just tillräckligt långt för att täcka ansiktet, en kille med synth-lugg som förstås spelade synth och gjorde miner som mest liknade något man kan se hos män då de har sex, och en kille som satt bakom ett trumset med bar överkropp och som blundade och rörde på huvudet som om han trippade på acid. Inte alls min typ av musik och det jag såg på scen var så otroligt kliché att det var väldigt svårt att ta dem på allvar. Men men...jag lyssnade. Och ärligt talat så var de inte så dåliga. Som sagt, inte sådant jag själv lyssnar på, men helt klart duktiga på det de gör.

Några dagar senare var jag på samma ställe igen. Denna gång för en spelning med Sigrun & the Kitchen Band. De spelar något som jag klassar som söndagsmusik. Sån där som får solen att skina och mig att slappna av. Extra plus får de också för att sångerskan inte bara sjunger, utan framför sångerna med känsla. Jag tror på det här bandet!

Samma kväll gick vi också på en annan spelning. Inte alls samma stil, från två helt olika världar dessa två spelningar. Nummer två var med Leningrad Cowboys, ett legendariskt finskt band som varit aktiva i över 20 år. Det lustiga är, att trots att jag vetat vilka de är sedan barnsben så kan jag inte minnas att jag nånsin skulle hört deras musik förr. Och för att vara ärlig var mina förväntningar rent musikaliskt inte alls höga. En bra show förväntade jag mig dock och det fick vi!! Musiken var bättre än jag förväntat mig och showen var precis som den skulle vara, ordentligt party!! Tror dessutom vi var yngst i hela publiken och måste säga att det var kul att se alla "gamlingar" rocka loss. En god vän till mig är dansare för bandet och det var egentligen huvudorsaken till varför vi var på spelningen. Vi stod förstås längst fram och lite kul var det faktiskt när de båda dansarna serverade oss gratis öl från scenen och när deras sångare kom och frågade om vi var från Finland. Festen fortsatte backstage efter spelningen och den var minst lika bra där som på scen. Egentligen hade jag hoppats kunna skriva något vasst och kritiskt om detta band men det går faktiskt inte. De är på sätt och vis ett skämt, men de gör sin grej och de gör den väldigt väl och de är duktiga musiker. So get over yourself and give them a chance!

Bilden är från bandets officiella facebook sida.

Tro inte att det slutar här. Sedan sist har jag förutom alla dessa spelningar också hunnit se en dansföreställning! Tsuumi danskompaniet från Finland var här i veckan och visade sin föreställning "Mighty" som är löst baserat på det finska nationaleposet Kalevala. Jag älskar dans. Men jag älskade inte den här föreställningen. Koreografierna var bra och dansarna var duktiga så själva dansen var en glädje att se. Men där var så mycket annat som inte fungerade alls för mig. Rent dramaturgiskt var det en enda röra! Det hoppade från tema till tema och sinnesstämning till sinnesstämning utan någon som helst röd tråd i det hela. Scenografin var för mig totalt osammanhängande (kanske för att jag inte är särskilt bekant med Kalevala) och kostymerna förstod jag mig inte alls på. Männen hade moderna kläder som jag tyckte fungerade väldigt bra, medan damerna hade gammeldags klänningaroch helt hemska peruker. Jag förstod inte den kontrasten alls. Var damernas traditionella klädsel något slags sätt att understryka förbindelsen till det gamla traditionella Kalevala? I så fall var det helt onödigt och snarast att underskatta publiken. Näe, som helhet var jag inte alls övertygad av denna föreställning. Tur för dem att de har duktiga dansare.

Så till sist, jag var tidigare i veckan på en workshop för fysisk teater som arrangerades av Norskt skuespillersenter och undervisades av Ingvild Lien. Helt fantastiskt! Så kul att arbeta kreativt med kroppen! Ingvild var en oerhört bra lärare och jag känner att jag fick med mig många nya nyttiga metoder som jag kan vidareutveckla efter egna behov.

Att vara förälskad

Cirkus Cirkör var i Oslo och jag hoppas verkligen att ingen missade det!

Minns inte riktigt när jag såg Cirkus Cirkör för första gången, men det måste varit någon gång 2000-2002. Ungefär tio år sedan oavsett. Sedan dess tror jag att jag har sett alla deras föreställningar. Undermän har jag inte sett ännu. Kanske finns där någon till jag missat, men i princip har jag sett allt. När jag läste marknadsföring och vi hade seminarieuppgift att skriva om organisationskultur skrev jag om Cirkus Cirkör. Cirkör är helt enkelt en av anledningarna till att jag överhuvudtaget börjat arbeta med cirkus.

Det är lite av en lovestory, i början var allt de gjorde helt fantastiskt och de fick mig att känna saker jag aldrig tidigare kännt och jag ville bara ha mer mer mer. Sen efter ett tag kom vardagen och det kändes som att de började upprepa sig lite, jag såg nya föreställningar och kände att det här har jag redan sett. Nu har det gått ett par år sedan jag såg dem sist och det var ett kärt återseende! Jag mindes igen vad det var som från första början tilltalat mig och blev nyförälskad igen.

Det var fortfarande Cirkör men utan vissa attribut som blivit näst intill klichéer (ingen var naken och ingen skrek). Det var som att de mognat lite, blivit lite äldre. Samma galenskap och visuella språk, men lite mer sofistikerat, lite mer reflekterande, lite mindre uppmärksamhetstörstande tonåring liksom. Som att de insett att de inte behöver trycka upp allt i ansiktet på en, som om de insett att de går inte att förbise dem för de är faktiskt så bra!

De vågade visa sårbarhet och blev människor vi alla kan relatera till utöver att vara fantastiska artister. Jag är kär igen.

Och musiken har jag fortfarande på hjärnan, men det gör absolut ingenting alls.

Nordisk Film helg

I helgen hade man chansen att se alla fem filmer som är nominerad för Nordisk Råds Filmpris i år. Själv hann jag bara se två av dem, det finska bidraget "The Good Son" och det danska bidraget "The Truth About Men".

Det här med film är väldigt intressant. Jag är inte någon storkonsument av film, har till och med en tendens att somna till de flesta filmer, men jag gillar film ändå. Dessa två filmer fick mig att tänka på stereotyper och skillnader mellan de olika nordiska folken. Vi bor så nära varandra och ser man till sådant som geografi, klimat, språk (bortsett från finskan), etnicitet och lagstiftning och politik så är vi väldigt lika varandra. Ändå finns väldigt väldigt markanta skillnader mellan de olika kulturerna i dessa olika länder.

Till exempel, alla finska filmer jag sett (ok, det är inte jättemånga, men ändå) innehåller en viss typ av melankoli, även komedierna. Vet inte hur jag ska beskriva denna melankoli på ett bra sätt...det är inte ren melankoli, det är någon form av social misär och ångest nästan. Lite som ett trolls strävan efter kärlek och värme som i slutändan garanterat går åt helvete och lämnar trollet ensamt tillbaka på ruta ett.

Så också denna gång. The Good Son. Den var inte dålig. Men jag vill heller inte säga att den var bra. Jag tror att en stor anledning till varför jag tyckte om att se på den var att jag inte befinner mig i Finland nu. Det var som ett snabbt besök till Finland med bekanta landskap, ett bekant språk, bekanta karaktärer (ett gäng dekadenta konstnärer, been there, done that). Hade jag varit i Finland hade jag förmodligen inte ens sett hela filmen. Men den hade ändå en verkan. Moderns gestalt väckte känslor i mig. Jag avskydde henne. Äckliga, oansvariga, narcisistiska människa! Och den stackars lillebrodern, som helt oskyldig tvingas finna sig mitt i en smet som andra lagat. Vet inte om jag vill säga åt er att se den, eller om jag tycker det vore bättre att ni struntade i hela filmen. Gör som ni vill.

Den danska filmen började väldigt bra! Tänkte i början att här har vi en riktigt bra film! Men sen någonstans halvvägs bara dog den. Känns som att skribenterna bakom filmen tröttnade på att skriva den halvvägs genom processen. Andra halvan var bara ett långt utdraget (och ganska förutsägbart) slut. Den kunde ha sagt precis lika mycket med åtminstone en tredjedel mindre tid.

Så.

Imorgon ska jag till Bareum kulturhus för att se Cirkus Cirkör! Ser fram emot det otroligt mycket! Fast samtidigt är jag lite rädd för att bli besviken, har sett så mycket Cirkör (och annan cirkus också för den delen) att det blir svårare och svårare att bli överraskad. Allt blir bara upprepning. Som tur är har Cirkör ändå lysande artister med både otrolig närvaro som otrolig teknik! Ska bli spännande att se!

Creative insanity

Ok, dags att ta sig själv i kragen igen och skriva lite!

PUSHWAGNER!

Såg dokumentären om honom på Operahusets tak. OTROLIGT bra dokumentär! Fint fotografi, bra soundtrack, dekadens och misär serverat med humor. Se den! Och vem tror ni sprang upp på scen precis innan filmen skulle börja om inte Pushwagner själv! Spinkig och skranglig i svart kostym, vit skjorta, svart slips och svarta solglasögon (trots att solen gått ned för ett par timmar sen). Oförutsägbar och lite galen. Eller kanske inte ens så lite.

bild från www.vg.no

Igår hade vi invigning av vår nya utställning på jobbet - "Pionér i 3D-printdesign, Freedom of Creation". Personligen är jag helt eld och lågor över denna utställning! Helt galet fascinerande! 3D printning är nytt för mig så jag lär mig samtidigt mycket. Tänker inte ge mig på att försöka förklara vad 3D printning är för något, så där tekniskt alltså, det jag förstått är att det är helt fantastiskt och att möjligheterna är oändliga! Läs mer på FOC's hemsida. En av designerna bakom FOC var på plats igår, Janne Kyttänen. Han tog sig tid och var tålmodig nog att förklara för mig vad det hela går ut på och hur det fungerar, tackar för det jag. Är ni i Oslo så tycker jag absolut ni ska kika in, alla som varit in på galleriet hittills har blivit lika fascinerade som jag själv är!

bilden är från FOC's hemisda, www.freedomofcreation.com

Både dokumentären och denna utställning och människorna bakom bägge två får mig att tänka på förhållandet mellan kreativitet, innovation, genialitet och galenskap. It is a fine line! Utan människor som är beredda att korsa den linjen skulle vi inte ha något!

Anbefales

Imorgon orkar jag skriva om helgen. Till dess kan ni läsa bloggen jag lagt till i blogglistan här. Jag gillar den.

The blue season

På väst fronten intet nytt

Idag är det kulturnatt i Oslo! Vad jag ska göra då? Jobba och träna. Tur att vi i alla fall har lite servering och (förhoppningsvis) bra musik på jobbet ikväll.

Sensommar

Jag tror hon har tränat...

Var på konsert igår med Oslo Filharmoniska. Jukka-Pekka Saraste dirigerade och Yuja Wang spelade...I'm speachless! Se på videon här under istället.

Pecha Kucha 8.9

Jaha, då har man varit på Pecha Kucha för första gången.

I det stora hela var det väldigt inspirerande att höra folk tala om sina projekt.

Riitta Ikonen och Karoline Hjorth var bra. De var naturliga och fick med sig publiken med sin humor och väckte säkert intresse för sitt arbete.

Förutom dessa damer blev nog mina tre favoriter denna gång:

Vera Micaelsen som talade om samtidsbarnet och samtidskonsten. Hon ville lyfta fram att det görs väldigt mycket konst och kultur för barn men att fältet behöver bättre kommunikation internt. Bra ämne och en otroligt bra talare! Det här är vad som händer när man låter någon som verkligen tror på sin sak tala, det smittar av sig. Man vill nästan hoppa upp ur stolen och skrika JA!

Reinhold Ziegler som är smyckesdesigner. Jag har aldrig direkt reflekterat över huvudtaget på design av smycken. Har väl främst tänkt att de som sysslar med att designa smycken helt enkelt försöker skapa något de tycker är vackert. Därför var det otroligt intressant att höra på Reinhold. Han har undersökt fenomenet "identitet" och utifrån sina upptäckter designat smycken. De var inte världens mest underhållande tal, man brast inte ut i skratt och smyckena var inte direkt vad iaf jag skulle beskriva som vackra, MEN det fanns en så tydlig tanke bakom vart enda smycke att de blev otroligt intressanta. De alla uttryckte något, identitet. Jag lärde mig något nytt, me like!

Runar Gunnerud som är just den typens människa jag bara inte kan förstå, ni vet, den typen som älskar att gräva bland enorma mängder data och göra tabeller och figurer av det. Herregyyyyd, statistik är liksom det tråkigaste jag vet! Har fortfarande inte orkat lära mig SPSS. Men ämnet han nördat ner sig i var kärlek. Då hjälps det inte, man måste le. Han hade hämtat statistik från en dating sajt och lagat tabeller utifrån det. Det var roligt, man kände igen sig och han var duktig på att presentera det på ett kul och avslappnat sätt.

Kvällens ris däremot går till Rostislav Liska. O-M-F-G!! Jag vet fortfarande inte vad det var han snackade om! Att han överhuvudtaget inte förberett sig för detta var helt uppenbart! Det hela kändes som en jävligt dålig parodi på Andy Warhol, tänk Factory Girl. 6 minuter kändes som en evighet då han stod på scen.

Sist men inte minst, en video. Sorry, kunde inte låta bli.

p.s. För säkerhetsskull, en disclaimer, all and any av åsikterna i denna blog representerar inte min arbetsplats officiella åsikter, utan bara mina egna subjektiva, ibland väldigt kritiska, åsikter. Therre!

Pecha Kucha

Ikväll är det Pecha Kucha Night på DogA. Ska bli spännande att höra! Vi har en finsk konstnär med där, Riitta Ikonen, som ska berätta om sitt arbete tillsammans med den norska konstnären Karoline Hjorth.

Imorgon kväll blir det konsert med Oslo Filharmoniska ledda av Jukka-Pekka Saraste. Annars ser jag fram emot en riktigt lugn helg. Om solen skiner ska jag försöka ta mig ut och fotografera lite. Och kanske plocka kantareller.

Stating the obvious (men ibland behövs det)

Vackra saker gör mig glad. Ett vackert ansikte, en vacker sten, vacker musik, några vackra ord, vackra rörelser. Vad som helst, bara det är vackert.

När jag är glad är jag en bättre människa. Jag orkar mer. Är mer motiverad. Vill göra andra lika glada.

Om alla var glada och lyckliga, skulle de då finnas krig i världen? Jag tror hippiesarna på 60-talet var något på spåren (även om de kanske använde andra metoder).

Det här är ju egentligen ganska självklara saker. Det är trevligare att gå till en fin arbetsplats än en ful. Det är trevligare att jobba när man är glad. Har aldrig riktigt förstått stelheten och seriösiteten (är det ett ord? nu är det) inom företagsvärlden. Allt ska vara så jäkla allvarligt och seriöst. Por que?

Särskilt nuförtiden då det hela tiden talas om kreativitet och innovation inom företagen.

Connect the dots liksom, det är inte så jäkla svårt! Glada människor, bättre resultat. Även ekonomiskt. Och nu är det bevisat med studie till och med! Läs den här. Och för att öka kreativiteten på jobbet? Do this.

Oslo World Music Festival

Var på programsläppsfest för Oslo World Music Festival som går av stapeln här i Oslo 2-6 november.

Om du råkar vara i Oslo då får du inte missa denna festival!! Eller om du planerar att åka till Oslo så föreslår jag denna tidpunkt. Eller om du aldrig ens övervägt att åka till Oslo så tycker jag du ska komma ändå!! För så jäkla bra line-up har de!!

Där är sjuuuuuukt mycket som jag vill se, men om jag nu ska välja ut fyra som jag absolut inte vill missa så är det nog dessa:

Fast det är egentligen helt omöjligt att bara nämna fyra...där är så många andra bra artister också. Men bara för att ge er nån uppfattning liksom.

Gårdagens fest var också riktigt bra! Väl genomförd. Goda hamburgare, mums mums, mycket kärlek i dem! Stort tack till arrangörerna för igår, ser redan fram emot november (förmodligen första gången någonsin som jag säger att jag ser fram emot årets gråaste månad, det är inte lite det).

OSLO

multikulti

Ok, det är knappt jag själv tror på att jag faktiskt skriver det här, och alla som känner mig lite bättre kan nog förstå varför, men, here goes.

Jag tror vi har mycket att lära oss av barn. Just det, barn!

Var på skattekontoret här i Oslo igår. Liksom mig, var där hundratals andra människor från alla världen hörn. Kötiderna var på ungefär en timme (fan, hade jag vetat hade jag tagit med mig nåt att läsa). Alla sitter tysta för sig själva och undviker ögonkontakt med varandra. Alla, förutom två små flickor. Den ena skulle jag gissa var från något Sydamerikanskt land och ungefär fyra år, den andra förmodligen från Somalia och ungefär tre år och med slöja. Eftersom jag inte hade något bättre för mig iaktog jag dessa flickor (jag är inte alls så creepy som det där lät). Det var fyraåringen som märkte treåringen först. Jag såg hur hon liksom stannade till i det hon själv sysslade med då hon märkte att där fanns någon annan i ungefär hennes ålder. En liten stund stod hon still och bara såg på treåringen som stod och petade på en rosa banderoll.

Sen gick hon själv fram till samma banderoll och började peta på den hon också samtidigt som hon tittade på den lilla treåringen. Vid det här laget hade förstås treåringen också märkt fyraåringen. En liten stund såg de på varandra tills den ena av dem började le. Leendet smittade av sig och de började skratta båda två. Nästa sekund lekte de tillsammans, sprang runt en pelare och försökte ta fatt varandra.

De kom från totalt olika länder, saknade gemensamt språk, talade inte ett ord med varandra. Allt som behövdes var modet att gå fram till en främmande människa och ett leende.

De fick också mig att le.

Subtle

Here you go! Hade den här låten på hjärnan hela kvällen igår, måste därför dela den med er.

First timer

Då börjar det bli dags för invigning av Finnish Design Awards '11. Allt står färdigt, förutom jag, ska byta om om alldeles strax.

Hah, känner mig lite som en debutant så här inför första invigningen här i Oslo. Det ska nog bli trevligt, har i alla fall en bekant som kommer! Lite kul slump faktiskt, Pelle, som är tvilling till en av mina absolut bästa väninnor från högstadietiden, bor för tillfället också i Oslo. Alltid kul med någon bekant när man är på att helt nytt ställe.

Ja ja, dags att byta om! Kom förbi om ni befinner er i Oslo!

(Jag har blivit helt lame, ingen kritik i mina inlägg längre, ingen reflektion över huvudtaget. Ska skärpa mig!)

Finnish Design Awards '11

Om lite drygt en vecka öppnar vi en ny

utställning här på galleriet, missa inte!!

Cirkus i Oslo

En vecka har jag hunnit vara i Oslo nu. Trivs som fisken i vattnet. Har börjat leta efter någonstans att träna också och under detta letande fann jag också det här. Great! Vet vad mina pengar kommer att gå till följande dagar...

Även Finland är representerat i denna festival genom Kate & Pasi.

Sol, konst och vackra män, Oslo hittills

Har äntligen landat i Oslo och kommit igång med jobbet! Avstår från att kommentera händelserna här i Oslo utöver detta, det skrivs tillräckligt om det som det är.

Jobbet verkar intressant och än så länge (dag 2) trivs jag väldigt bra. Vi har en pågående foto utställning av Marko Vuokola som jag har nöjet av att sitta och njuta av här från mitt bord. Solen skiner ute och de norska männen som går förbi utanför vårt galleri är stiliga.

En lägenhet vore dock fortfarande toppen om jag kunde hitta! Bor tills vidare hos en vän, men det är ganska litet och jag vill inte tränga mig på för mycket. Har dock tillit till att det snart löser sig med det också.

I väntans tider

Här kommer jag vara i höst. Letar lägenhet för fullt och njuter av sommarlovet. Så fort jag är i Oslo lovar jag att ta tag i den här bloggen igen!

Detta blir gøy!

Jag flyttar till Oslo i slutet på juli/början av augusti. Fick praktikplats på Finlands institutet där! Spännande. Blir nog mer bloggande här då jag börjar jobba där. Peace!

Slavdrivare...

Blah....orkar inte ens kommentera detta just nu. Tänkte bara länka, kommenterar senare.

It's all about me

Gör reklam för mig själv. Här är lite av vad jag sysslar med vid sidan av skolan.

this is where it starts

Här följer nu det sista inlägget i denna blogg i samband med kursen kulturledarskap. Nog kommer jag fortsätta blogga här framöver också, men då i eget tempo =)

Avsluter med att blicka lite framåt. Läste igenom undervisningsministeriets utgivning "Kulttuuripolitiikan strategia 2020" (den finns här)

Var befinner sig denna bransch om en sådär tio år? Det är något jag tycker alla vi som har ett intresse i att arbeta inom denna bransch bör fundera på med jämna mellanrum. I denna utläggning skriver ministeriet att kultur främjar befolkningens hälsa, bildning och livslånga lärande, företagslivet och anställningsgraden, geografiska områdens livskraft, teknologiskt kunnande och innovation.

Det är inte illa pinkat för en bransch där de arbetande arbetar under väldigt tråkiga omständigheter (se föregående inlägg). Ändå tror jag på att det ligger en sanning i detta påstående! Men för att leva upp till detta krävs många förändringar. Anställningsvillkoren måste bli bättre. Den stora grå massan (alltså du och alla dina kompisar) (ok, jag med) måste inse och acceptera kulturen som sådan den beskrivs här ovan. Det måste någon gång bli slut på att vi som jobbar inom kulturbranschen alltid ska behöva förklara och försvara det vi gör om den nu har så stor inverkan som utbildningsministeriet menar.

Avslutar med ett par rader ur samma rapport och tackar där med för denna kurs!

"Kulttuuri rikastaa yksilöiden ja yhteisöjen elämää. Vahva identiteetti ja oman kulttuurin ja kulttuuriperinnön tuntemus auttavat ymmärtämään ja arvostamaan myös muita kulttuureita."

Delat ansvar

För att ytterligare belysa den komplexitet som präglar kulturbranschen, denna gång TEMEs medlemmar vill jag som näst sista artikel lyfta fram en artikel i Meteli nr 6/10 av Aulikki Raatikainen och Hannele Vettainen som beskriver lite vilken typ av arbetsförhållanden som är rådande på denna marknad.

Artikeln presenterar resultaten av en undersökning som 647 av TEMEs medlemmar svarat på angående sina jobb under de senaste två åren. Majoriteten av dem som svarat kommer från teater sidan, resterande från tv, film, dans och cirkus.

Det undersökningen visar, vilket förstås inte var någon överraskning för någon, är att majoriteten jobbar i visstidstjänster (59% inom teater, 60% inom dansskolor och så mycket som 80% inom filmindustrin).

- 23% saknar skriftliga anställningsavtal.

- Endast 70% har på sitt senaste jobb fått lön enligt kollektivavtalen.

- 30% har inte fått sjukersättning då de varit borta från jobbet på grund av sjukdom.

- 39-56% (beroende på bransch) har inte fått ersättning för söndagsarbete.

- 22-56% har inte fått ersättning för övertid.

Så förutom att detta är en bransch där det överhuvudtaget är svårt att få jobb, så arbetar majoriteten under förhållanden som i andra branscher inte skulle accepteras. Själv anser jag att ansvaret till viss del ligger på arbetarna själva, de måste aktivera sig i sina fackförbund i större utsträckning. De måste låta bli att ta jobb med undermålig lön. Det svåra är att just eftersom jobben är så få så är det många som känner att trots att de inte får den lön de förtjänar så har de heller inte råd att låta bli att ta ett jobb då det finns ett att få.

Vet själv att många tänker att det är bättre att jobba inom sin egen bransch för dålig lön än att behöva jobba med något man inte är intresserad av. Denna inställning måste ändras! Arbetare inom dessa branscher har rätt till samma fördelar som alla andra! Deras arbete har ett värde (se bara på föregående inlägg)! De måste själva tro på värdet av sitt arbete och våga kräva bättre ersättning för sitt arbete.

Men, de behöver också hjälp från de som leder dem. Även dessa ledare har ett ansvar! Personligen förstår jag inte hur man kan leda inom en bransch om man inte har respekt för branschen ifråga. Att inte ge sina anställda de förmåner de har rätt till är i min syn att inte ge dem den respekt de förtjänar.

Hurra för konsten!

"Tänk om konsten, som påverkar de snabbaste delarna av hjärnan, kunde liksom bakvägen ruska om chefspersonens sinnelag? Ta sig förbi överjagets hämningar och invanda tankemönster?"

Läs den här artikeln.

Har precis läst den och känner att den absolut bör uppmärksammas. Jag känner att den ligger i linje med mina tidigare två inlägg. Den är inne på samma sak, nämligen att konsten är något väldigt komplext, men att den faktiskt påverkar oss människor. Förmodligen mer än vi själva ens är medvetna om.

Jag är riktigt glad att den här typen av undersökningar faktiskt görs, för den är så konkret att till och med en nationalekonom eller ingenjör måste förstå den. Att detta faktiskt går att mäta är också bra eftersom det annars ibland kan vara väldigt svårt att få folk som inte är så intresserade av konst (eller rättare sagt inte ännu vet att de tycker om konst) att förstå det vi alla som är intresserade av det redan vet; att det påverkar oss positivt.

Den här artikeln är också ett bra exempel på hur konst kan användas inom andra branscher. Säkerligen har konst och kulturbranschen mycket att lära av företagsvärlden, men lika sant är att företagsvärlden har mycket att lära av konsten.

För den som är lat och inte orkar läsa artikeln så handlar den om ett experiment där deltagarna inte fått några instruktioner utan bara "utsatts" för konst i form av kända texter höglästa och musik i ett mörkt rum. 13 gånger under en period på tio månader. Alla dessa deltagare är chefer och ledare i olika företag inom olika branscher. Efter experimentet har blodprov tagits på chefernas underordnade. Resultatet var att efter experimentet hade de underordnades nivå av hormonet DHEA-S ökat i förhållande till kontrollgruppen som bestod av underordnade vars chefer under samma tid fick gå en konventionell ledarkurs.

"Hormonet DHEA-S är liksom själva livsgnistan. Det är det som väcker nya celler till liv som ersätter det dryga kilot av vår kropp som avlider varje dygn. Om DHEA-S sjunker, vilket inträffar när vi blir stressade eller känner att livet är en trasa, bildas färre celler och förfallet tar över. Vi tappar orken, blir lättare sjuka och åldras i förtid. Och omvänt. Man blir pigg och yster när hormonnivån stiger. Vilket det alltså gjorde hos folk vilkas chefer var tredje vecka bombarderats med litteratur, musik och omöjliga frågor. De blev frejdigare till sinnes, fick stadigare självkänsla, sov bättre och orkade mera."

Blows your mind, doesn't it?

Kulturlandskapets många ansikten

Fortsätter på samma tema som i tidigare inlägg. Det är först nu när jag läser dessa artiklar som det verkligen slår mig hur tydligt det trots allt är att denna kurs inom kulturledarskap anordnas av Hanken. Allt är väldigt organisation och ledarskaps vinklat. Vilket det i viss mån förstås också ska vara. Men nu när jag läser dessa inser jag att det som saknats under den här kursen är just en spegling, inblick eller hur man vill uttrycka det, i det verkliga kulturlandskapet, så som det ser ut idag, här, i Finland. Lite vad Petra också var inne på i sitt förra inlägg.

Artikeln jag nu läst handlar inte om ledarskap, men den är väldigt relevant för någon som vill arbeta med ledarskap inom denna bransch. Den handlar om teaterfältet i Finland, med det fria fältet i jämförelse med det statligt stödda fältet.

Den beskriver ett väldigt splittrat fält med ett antal teatergrupper där verksamheten drivs på en i bästa fall plus-minus noll nivå ekonomiskt. Här råder fri marknadsekonomi! Alla tävlar om samma publik oavsett storlek på budget eller huruvida de ens har en egen fast lokal. (Säg mig i vilken annan bransch än kulturbranschen majoriteten av privata företag arbetar utan egna lokaler?)

De flesta av teatergrupperna i det fria fältet är marknadsföringsmässigt beroende av kritiker eftersom de inte har råd att köpa annonsplats i samma tidning. Författaren till artikeln, Pauliina Feodoroff, ställer frågan om inte marknadsföringen borde förbjudas helt? Det är ingen som har råd med den, att till exempel försöka branda en teater kostar alldeles för mycket pengar. Hon menar att vi istället borde omvärdera teaterns roll. Varför finns den? Ursprungligen har den finska teatern sin start i att bygga en nationalkaraktär och stärka finska språkets roll. Är det fortfarande dessa premisser som ligger bakom teatrarnas existensberättigande?

Något hon påpekar, och som i min mening är mycket sant, är att det som i stor mån gör det omöjligt för de fria grupperna att konkurrera på denna marknad är att de statligt stödda teatrarna spelar i en helt annan division budgetmässigt. Har man ingen som helst inblick i denna värld skulle detta kunna väcka frågan om varför det då överhuvudtaget bör finnas ett fritt fält. Själv anser jag detta behov som så pass uppenbart att jag inte tänker gå in på den diskussionen.

Men, summa summarum, så länge vi har statligt stödda teatrar kommer de fria teatergrupperna vara beroende av bistånd. En grupp teatrar kommer inte kunna bära sina egna kostnader så länge det finns en annan grupp som inte ens behöver försöka att göra det.

Att förstå den här sortens problematik, och inte bara se kulturbranschen som vilken annan bransch som helst som fungerar under samma förutsättningar som andra branscher tror jag är A och Ö för den som vill jobba som någon form av ledare inom en sådan här bransch.

(Och på tal om ledare inom den här branschen, det är ofta producenter. Problemet här är att producenterna måste sköta allt från städning till budgetering till marknadsföring till bokföring för att konstnärerna ska vara befriade från detta och kunna koncentrera sig på det kreativa arbetet. Detta är dock en helt egen diskussion som vi får återkomma till senare.)

Kulturledarskapets många ansikten

Efter att nu ha skrivit om ett antal artiklar som varit koncentrerade på konst och kultur som business och även på ledarskapet ur samma synvinkel vill jag skriva om andra former av kulturledarskap som jag tycker är minst lika viktiga. Om de ledare som verkligen leder en grupp människor, som inspirerar och utmanar sina "underordnade", eller vad man nu vill kalla dem, istället för att leda en samling administrativa och operativa funktioner som stödjer den primära verksamheten.

Först ut i denna serie tänkte jag skriva om Larisa Afanasieva. Hon är uppvuxen i Sibirien, en fem dagars tågresa från St Petersburg, i väldigt dystra förhållanden. Dessa förhållanden fick henne att vända sig till gatan och diverse dåliga intressen där. Själv säger hon att hon var en riktig huligan som lärarna såg som ett hopplöst fall.

Vändningen för henne kom då hon lite av en slump fick chansen att börja studera teater vid en lokal konstskola. Detta ledde henne vidare till teaterstudier i St Petersburg. Trots att hon ansåg sig få mycket av teatern tröttnade hon snart på den och dess begränsningar. Hon säger sig inte tro på teatern som helhet.

Istället lämnade hon teaterstudierna och grundade en cirkus för St Petersburgs gatubarn. Dessa är barn som hamnat utanför samhället, som ingen tror på och som ingen satsar på. Svårigheterna har varit enorma, under nio år har de fått flytta från lokal till lokal 10 gånger, att hitta sponsorer för att sådant här projekt i Ryssland har också varit näst intill omöjligt. Trots detta fortsätter hon sitt arbete. Varje dag försöker hon hitta på nya sätt att finansiera verksamheten. Hon gör det för barnen för att hon själv varit i samma situation och menar att cirkusen är ett redskap för barnen där de kan lära sig dels ett yrke, men framförallt ansvar för både sig själva och för andra samt finna en tillit till sig själv och sitt egna värde. I cirkusen finns ett visst spänningsmoment alltid med, det är en tillvaro på gränsen, inte olikt barnens vardag. 2009 var de i Helsingfors och uppträdde under en vecka, jag missade det =(

Det är den här typen av ledare som jag tror gör kulturbranschen unik. Dessa visionärer som ser ett värde i konsten som inte går att kvantifiera i termer av pengar. Var finns dessa inom företagsvärlden? Säkerligen finns de, men de som gör detta unikt om man jämför företagsvärlden med kulturvärlden är att de inom företagen som gör sådant här gör det utifrån en känsla av ansvar för andra människor (vilket självklart är beundransvärt) medan de som gör sådant här inom kulturen gör det dels av en ansvarskänsla, men också utifrån tron att konst och kultur kan tillföra människors liv en rikedom som pengar aldrig kan komma i närheten av. Förmågan att förverkliga sig själv är inte beroende av pengar. Konst och skönhet är inte beroende av pengar. Men dessa saker kan ge människor lycka. Kan pengar det?

Det här är en aspekt jag tycker är väldigt viktig att komma ihåg då vi läser kurser som denna om kulturledarskap (och likaså då dessa kurser planeras). Kultur är idag business, men det har ett värde även långt bortom denna monetära aspekt. Glömmer vi detta förlorar vi substansen.

(Artikeln ifråga går att läsa i Meteli nummer 5, 2009. Meteli är TEME:s medlemstidning och TEME är fackförbundet för teater, dans, cirkus och film- och TV-produktion.)

För balansens skull liksom

måste måste måååååååååsteee

Ok, det är dags att ta tag i den artikel som kändes allra mest jobbig första gången jag läste den. Sparade den nu till sist av de obligatoriska artiklarna. Hesmondhalg, "Assessin the Cultural Industries" here we go...

Utgångspunkten för denna artikelns är alltså att lägga en grund utifrån vilken vi senare kan studera förändringar inom de kulturella industrierna. Detta har för författaren lett till två typer av frågor, dels de om förändringens utsträckning och dels de angående utvärdering och kontinuitet av förändringarna.

Produktionen av kultur industrierna kan delas in i tre olika eran, den första sträcker sig från medeltiden till 1800-talet. Under denna era var konstnärer ofta kommissionerade eller finansierade av aristokrater, adel eller kyrkan. Det fanns även så kallade artisaner som handlade självständigt. Efter denna era följde den av "market professionals" (kommer inte på någon bra översättning). Denna era sträcker sig från 1800-talet fram till början av 1900-talet. Under denna era blev det vanligare att olika former av konstverk producerades för försäljning. Tack vare industrialiseringen ökade människors mängd av fritid och disponibel inkomst, detta var förutsättningen för att kulturella industrier kunde börja utveckla en mer marknadslik struktur. Den tredje och sista av dessa tre eror är den vi förmodligen fortfarande befinner oss i och som haft sin början i det tidiga 1900-talet. Här talas om "corporate professionals" (igen, ingen bra översättning till hands). Den kulturella marknaden har under denna era blivit mer professionell, utvecklingen har, framför allt sedan 1950-talet, varit explotionsartad. Teknisk utveckling har skapat helt nya kanaler för denna industri i form av biografer, radio och TV. Även marknadsföring har blivit mer viktigt under denna era.

Därefter följer en lång utläggning om hur de kulturella industrierna förändrats genom "commodification" alltså att kultur gjorts om till föremål vars uppgift inte bara är att vara användbara utan också utbytbara och försäljningsbara, hur kapitalismens framväxt påverkat de kulturella industrierna genom uppväxten av oligopola marknader inom tidnings, radio och filmbranschen. Med andra ord, hur kultur blivit business.

Där näst ges en beskrivning av kulturella organisationer och vilka aktörer som finns inom dessa organisationer, så som kreativ personal, teknisk personal och administrativ personal. Denna diskurs leder naturligtvis in på frågan i vilken utsträckning den kreativa personalen har kreativ frihet i sitt arbete och den ack så bekanta dikotomin mellan konst och kommers. Allt detta har resulterat i (håll i er nu, för här kommer den största och viktigaste sanningen i denna artikel) att de flesta kreativa arbetare, dvs konstnärer, är antingen anställda i bristande omfattning eller underbetalda, och som författaren av artikeln också påpekar är detta inte alls något som bör ses som ett naturligt fenomen utan snarare ett resultat av ett ekonomiskt system och kulturella omständigheter. Dessa omständigheter inkluderar konstnärers bristande förmåga att förena sina krafter för att försvara sina intressen. Anledningen till denna bristande förmåga förklarar författaren med det faktum att den interna konkurrensen konstnärer emellan är så pass stor.

Till sist diskuteras mångfald vs mängd samt kvalitet. Att vi har miljarder av tv och radiokanaler att välja mellan innebär inte nödvändigtvis att vi har någon enorm mångfald, en viktig iakttagelse som jag håller med om.

Allt som allt, den här artikeln var nog inte riktigt så hemsk som jag mindes, lite för saklig bara för min smak. Men författaren har mina sympatier helt och hållet. Den viktigaste frågan, som jag ser det ur min synvinkel, som han ställer är huruvida belöningarna och omständigheterna för kulturarbetare förbättrats?

Peace!